Vi använder cookies för en bättre sajtupplevelse. Läs vår integritetspolicy.
Meny
Bor: Södermalm, Stockholm (350 meter från Zinkensdamm)
Yrkesliv: VLT (Vestmanlands Läns Tidning) 1987-1988, Aftonbladet 1988–2004, egenföretagare 2004–. Sportchef på Aftonbladet 1995–2004. Startade Sportbladet 8 maj 2000 och fick förmånen att utveckla sportjournalistiken med en fantastisk redaktion och stora resurser.
Några rader om mig: Gick på bandygymnasiet i Ljusdal med några blivande landslagsmän och sedermera invalda spelare i Hall of. Fame. Tyvärr var jag inte alls lika lovande så målvaktskarriären avslutades på reservbänken i Helenelund 1988.
Så länge har jag bevakat bandy: Sedan 1987, men de flesta år har jag ansvarat för en redaktion och låtit andra, bättre skribenter, skriva om världens vackraste sport.
Mitt bästa bandyminne:
• När Västerås SK vann SM-guld 1989 mot Vetlanda i den sista matchen på Söderstadion. Grönvit uppvisning.
• Matchen jag aldrig fick se: När man som 15-åring vaknade på morgonen till radions nyhet om att Sverige slagit Sovjetunionen med 6–1 i Chabarovsk 1981. Den matchen gav Sveriges första VM-guld.
• VSK:s SM-guld mot Edsbyn på Studenternas 2009. Seger med 5–4 av ett ungt och frejdigt lag som egentligen inte borde ha en chans.
Mina favoritspelare genom åren: Pelle Fosshaug, ett spelgeni. Hans Elis Johansson, som kom från Edsbyn och gav Västerås en vinnarkultur. Stefan ”Lillis” Jonsson” som också gick på bandygymnasiet och som var en förebild redan när han var 16 år. Torbjörn Ek, min första idol, som jag kunde vänta på i flera timmar efter en match för att få en autograf.
Bor: Älvsjö, Stockholm
Yrkesliv: Inledde journalistbanan som skrivande reporter på bla Sportbladet och DN, sen TV4 och nu, sedan en herrans massa år, anställd på SVT Sport, främst som kommentator, programledare och projektledare.
Några rader om mig: I grunden kulturvetare som älskar ett gott drama, och vad är sport om inte just det – det perfekta dramat. Uppvuxen i bandystaden Vänersborg, men Stockholmsbo sedan länge. Har plockat upp tenniskarriären igen, bästa jag gjort!
Så länge har jag bevakat bandy: Gjorde mitt första VM som reporter för Sportbladet 2006, sida vid sida med Lasse Sandlin, bättre lärare var svårt att finna.
Mitt bästa bandyminne: Alla gånger IFK Vänersborg vann när jag var liten. Då var pappa Hans Gucko glad och skojade med journalisterna efteråt. Hade de förlorat sa jag ”ni var ändå bäst pappa”, då suckade han dystert och sa ”vinner man inte så är man inte bäst”.
Mina favoritspelare genom åren: Pappa så klart, och farfar Gucko, även om jag aldrig sett honom spela. Pelle Fosshaug var magisk när han kom till Vänersborg och så har jag alltid haft ett gott öga till Stefan X:et, Anders Uhlin och Christoffer Fagerström.
Sanna Gustafsson i Villa är en magisk spelare.
Bor: Lägenhet på Södermalm, Stockholm.
Yrkesliv: Började på Idrottsbladet 15 augusti 1967 med Torsten Tegnér och legendarerna. Sen fick jag ett vikariat på Expressen 1970, men jag blev kvar till 1997. Det blev 27 år på Expressen. Jag var i många år ansvarig för S:t Erikscupen, den första matchen jag bevakade var en ungdomsmatch mellan Hammarby-Djurgården. En kille gjorde åtta mål för Djurgården, han hette Hasse Holmqvist och blev senare landslagsman och proffs i Italien.
Några rader om mig: Jag är en genuin stockholmskis och uppväxt på Lilla Essingen, ön mitt i huvudstan. Men jag har bott på Söder sedan 1968. Jag har fått vara sportjournalist hela livet och jobbar fortfarande som det.
Jag spelade fotboll och bandy i Norrtulls SK, en klubb som faktiskt finns fortfarande. Sen blev jag lagledare i klubben och därefter i Reymersholms IK. Där blev jag hedersmedlem 1992.
Så länge har jag bevakat bandy: Jag gav ut en egen klubbtidning på Essingen på 50-talet. Mitt första riktiga bandyreportage kom 1967 på Idrottsbladet. Där skrev jag mycket bandy och när jag kom till Expressen blev jag kollega med Helge Lindberg och Göran Söderlund. Jag fick en egen spalt som hette ”Stockholm Runt” som startade 1970. Jag ansvarade för mycket statistik inför SM-finaler och VM-turneringar.
På den tiden var det stora snödrivor och kalla vintrar när bandy spelades.
Mitt bästa bandyminne: När jag såg min första match, jag var sju år. Essinge IK spelade en div 3-match mot Marieberg på sjöis. Då fick jag en enorm känsla för bandysporten.
1955 var jag på AIK-Örebro på Stockholms Stadion. Det var 14 987 åskådare på plats och det är fortfarande allsvensk rekordpublik.
Jag har även varit på bottenrekordet i publiksiffra, IFK Stockholm-Heros, 2 februari 1966. Det var minus 25 grader och officiellt två åskådare. Jag var en av de två.
Jag var även på Friends 2013, i rekordfinalen mellan Hammarby och Sandvikens AIK. Vi var 38 474 på plats.
Jag har varit på plats och sett alla rekordmatcher i bandy – och jag har dessutom sett 70 SM-finaler på plats.
Mina favoritspelare genom åren:
• Yppe Palmqvist med kepsen. Jag såg honom i SM-finalen 1951 och var imponerad. Han fångade bollarna med en hand och var snabb vid stolparna.
• Dallas Sedvall på 60-talet. Han kunde underhålla en hel arena och var bandyns motsvarighet till Nacka Skoglund. Han jobbade inte speciellt hårt defensivt, men var rolig att titta på.
• Uffe Fredin. I SM-finalen 1968 blev han matchens lirare. Det hade räckt med honom en målvakt och Sirius hade vunnit ändå.
• Bempa Ericsson. Sverige bäste allround-spelare.
Bor: Lägenhet i centrala Gävle. Sommarhus i Österbotten, Finland.
Yrkesliv: Arbetarbladet 1980–83, 84–88, Stockholms-Tidningen 83–84, Gefle Dagblad 1988–2003, Gefle Dagblad/Arbetarbladet (gemensam sportred) 2003–2024. Under 18 år sportkrönikör på Gefle Dagblad och Arbetarbladet. 2011 utsedd till årets fotbollskrönikör av fotbollsmagasinet FourFourTwo.
Några rader om mig: Usel på skridsko, men rätt stabil motionär med löparskor i olika långlopp med 3.08 som personbästa i marathon (lite långsammare numera).
Så länge har jag bevakat bandy: Sedan 1985.
Mitt bästa bandyminne:
* När stålet blev till guld – Sandviken AIK:s SM-guld 1997 efter 51 års väntan och förtvivlan.
* Magnus Muhréns lobbfrislag mot Villa Lidköping i SM-semifinal i Göransson arena 2014.
* Skutskärs SM-guld 2018 med publikrekord (då) för dambandy på Studenternas.
Mina favoritspelare genom åren:
Magnus Muhrén, Stefan ”Pumpen” Andersson, Johanna Pettersson, Daniel ”Zeke” Eriksson, Malin Andersson, Erik Säfström, Daniel Berlin.
Bor: Villa i Trollhättan.
Yrkesliv: Inledde som 19-åring min bana som sportjournalist på tidningen Folkets lokalredaktion i Katrineholm den 1/1 1977 och kom så småningom till samma tidnings centralredaktion i Eskilstuna. Jobbade på VLT i Västerås under åren 1983-1987 och på ELA i Vänersborg, senare TTELA i Trollhättan, från 1987 fram till pensioneringen vid årsskiftet 2019/20.
Några rader om mig: Kanske var det faktumet att jag aldrig lärde mig åka skridskor som gjorde att jag blev så imponerad av dem som verkligen kunde, inte minst bandyspelare.
Från tidiga tonår följde jag i vått och torrt Eskilstuna BS, men många besök blev det också på Edströmsvallen i Hälleforsnäs där Brukets Blå med lirare som Vilnis Zazis och Kent ”Kösa” Pettersson blev ett begrepp på 70-talet.
Som utsänd för VLT:s räkning att bevaka bandy-VM i Vänersborg och Trollhättan 1987 fann jag mitt livs kärlek Rose-Marie och har sedan dess bott i Trollhättan och arbetat som sportchef på TTELA fram till pensioneringen.
Det blev sammanlagt 43 år i den lokala idrottens tjänst varav 33 i Tvåstad.
Av någon anledning har bandyn alltid spelat en framskjuten roll där jag har verkat med KSK och Värmbol i Katrineholm, Mesta Mästarna VSK i Västerås och IFK Vänersborg/Gripen Trollhättan i Tvåstad.
Farten, tekniken, skotten och mycket mer därtill gör och har alltid gjort bandyn till min sport.
Inte som utövare, men som betraktare av det som går att beskriva som skön konst.
Förutom sport i allmänhet och bandy i synnerhet är mina fritidsintressen främst resor och att snickra.
Så länge har jag bevakat bandy: Som skrivande journalist sedan den 1 januari 1977, som liten grabb på läktarplats sedan slutet av 60-talet..
Mitt bästa bandyminne: Det är många och svårt att välja ett, men det som sticker ut mest är nog när Finland tog sitt första och hittills enda VM-guld 2004. Som utsända på Rocklunda i Västerås för TTELA:s räkning fick jag och kollega Ulf Thuresson uppleva när Sami Laakkonen avgjorde mot Sverige i sudden (5-4). Sami spelade då i IFK Vänersborg och för oss var det optimalt ur ett lokalt journalistiskt perspektiv.
Mina favoritspelare genom åren: Som ung tonåring stod Sören “Råttan” Runvall, Eskilstuna BS, högst upp på listan. Under yrkeslivet tveklöst bollvirtuosen Pelle Fosshaug och på senare år skarpskytten Joakim Hedqvist.
Bor: Vallstabyn (mellan Bollnäs och Järvsö)
Yrkesliv: Nattportier, musikjournalist, sportjournalist.
Några rader om mig: En sportnörd som älskar musik (sångare i new wave- band på 80-talet) och med en passion för rakryggad långcykling. Jag vill helst ha min bandy serverad som ett högintensivt schackspel där varje drag blir av intresse, galna målfester är som snabbmat – kul för stunden men ger ingen djupare mättnad eller upplevelse.
Så länge har jag bevakat bandy: Gör 33:e raka säsongen.
Mitt bästa bandyminne: SM-finalen 2004 – från minut 53 när Patrik Sandell i Hammarby bara har att hysta in straffen till 6–2 för en guldspik. Men en iskall Anders ”Sverre” Svensson står stadigt i buren, ”nickar” ut bollen och i kontringen kan Palle Rönnkvist i stället sätta reduceringen. Edsbyn kunde sedan iscensätta en magisk vändning till seger med 7–6, en klassisk idrottspsykologisk fallstudie. Och starten på en rödblå dynasti som skulle ge fem raka titlar, Edsbyn ympade in en Houdini-gen i klubbens DNA som varit verksam många gånger under de följande säsongerna.
Nio hektiska och omtumlande dagar i Kazan på väg mot ett strålande VM-guld 2005 har också satt djupa spår.
Mina favoritspelare genom åren: Det får blir ett knippe. Bröderna Ola och Hans-Elis Johansson för energin och brinnet och mångsidigheten, den lika eleganta som effektive Hans ”Majestät” Åström, den irrationelle bandybohemen Magnus Granberg, den lille store spelmotorn Magnus ”Kuben” Olsson, det ystra (stundtals utan impulskontroll) spelgeniet Pelle Fosshaug, den mästerlige dirigenten Per Hellmyrs med sitt trollspö, världens coolaste libero Jocke Svensk som gör stor underhållning av försvarsarbete – och så makalöse Tuomas Määttä som under några år i Edsbyn uppfann sporten på nytt och lyfte bandyn till en ny nivå. Det är en sorg att han gick förlorad till Orchligan i Mordor…
Vi använder cookies för en bättre sajtupplevelse. Läs vår integritetspolicy.