N

R

hofklubbor
44
Stefan "Lillis"
Jonsson

Stefan “Lillis” Jonsson gjorde A-lagsdebut som 16-åring och spelade 27 år i högsta serien. Han var dessutom tränare i ytterligare ett flertal säsonger. Som spelare vann han sex finaler av elva, och han vann dessutom fyra VM-guld.

Årets man i svensk bandy 1990, året då “Lillis” vann sitt andra raka SM-guld för Västerås SK.

Stefan ”Lillis" Jonsson: Jag minns knappt SM-finalerna
Lars Östling

|

lillis

Han fick göra debut i högsta serien som nervös 16-åring. 27 år senare kunde Stefan "Lillis" Jonsson summera en karriär med sex SM-guld och fyra VM-guld.
– Jag har fått vara med om väldigt mycket, men fråga mig inte om några detaljer från SM-finaler för jag minns dom knappt, säger han.

Ska vi börja med smeknamnet som följt Stefan Jonsson genom hela karriären? Jodå, "Lillis" blev namnet på den korte killen i grundskolan hemma i Ljusdal. En av de kortaste i klassen. Men killen hade en gåva, han var snabb och hade bollkänsla.
I bandytokiga hälsingeorten betydde det självklart att man blev spelare i LBK. Och i en bortamatch mot Broberg 1980 kastades "Lillis" in när ordinarie halvan Jan Wangenfors blev skadad. Bara 16 år gammal.
– Så är det med idrott, ofta är det slumpen som avgör hur en karriär definieras, säger "Lillis".
Han blev ordinarie spelare på kanten och en fantastisk karriär hade inletts. Den slutade inte förrän han hade fyllt 43 år och spelat sin sista match för Hammarby.

Så kan "Lillis" peka ut höjdpunkter?
– Nej, jag kommer knappt ihåg någon match. Folk kan påminna mig och säga "det där gjorde du ju finalen 1995": Och jag tänker "ok, de har säkert rätt, men det minns jag inte."
– Jag minns däremot vissa träningar, detaljer som varit betydande för min personliga utveckling och för laget jag spelat för.

Nåja, efter lite tjat anstränger sig "Lillis" och pekar på två händelser som sticker ut lite extra:
– Den första SM-finalen 1989, seger mot Vetlanda med 7-3. Det var sista gången en final spelades på Söderstadion och det var en efterlängtad seger för VSK, som inte hade gått till final på elva år.
Och det var en väldigt bra match vi gjorde, vi lyckades med det mesta.
– Och VM i USA 1995 var speciellt. När jag var liten pratade jag om att bli proffs i USA och alla skrattade. Men så stod jag där som lagkapten i landslaget och vi slog ryssarna i finalen.

Det är inte så ofta 16-åringar får debutera i Elitserien numera, vad beror det på?
– Det är mycket tuffare idag att slå sig in i ett A-lag. Konkurrensen är mycket tuffare och spelare håller på längre.
– Utvecklingen har gått framåt med spelare som åker fortare och skjuter hårdare.

Men "Lillis" menar att en sak var bättre förut.
– Ja, jag hävdar att det fanns fler smartare spelare förr, men får kan man kanske inte säga?

Klart att du får. Du har ju spelat med och mot många legendariska spelare under din karriär.
– Ja, det har jag ju. Spelare med många unika kompetenser. Som Ola och Hans Johansson, Stefan Karlsson, Joe Lönngren, Jonas Claesson, Pelle Fosshaug. Och så Örjan Modin.

"Lillis" vill lyfta fram Ljusdals back som en stor förebild.
– Jag hade förmånen att få spela med Örjan Modin någon säsong i Ljusdal och jag tyckte att Örjan alltid var ett snäpp bättre än alla andra. Han kändes alltid större därför att han var så auktoritär, bara hans närvaro skapade respekt bland motståndarna. Det är något som jag försökt att ta med mig som spelare, att vara större än man faktiskt är.

Din gamla lagkamrat Pelle Fosshaug beskrev dig en gång som "världens bästa sämsta spelare tack vare att Lillis utnyttjar sina resurser så fantastiskt bra. Dessutom är Lillis en stor ledare, både på planen och utanför".
– Jag vet, Pelle tyckte inte att jag var bra på någonting egentligen, ha ha. Men jag var rätt snabb och tror att jag även hade rätt bra spelförståelse.
– Men min vilja var nog största tillgången. Jag ville verkligen alltid vara bra och göra bra saker.

Du var aldrig i bråk på planen eller hade hett temperament?
– Nej, det tror jag inte. Däremot kunde jag bli förbannad om vi spelade på ett annat sätt än vi kommit överens om, eller om jag själv varit dålig. Men om vi gjorde allt vi kunde så hade jag inga problem med att acceptera en förlust.

Men låt oss fokusera på segrar och vinnarmentalitet. "Lillis" har trots allt gjort fler finaler än de flesta bandyspelare. Facit: Sex guld på elva finaler.
– Ja, det är trots allt inte så många klubbar som fått spela final senaste 20-30 åren.
– Att ta sig till final är ganska svårt, det är en massa saker som ska klaffa. Spelarna måste vara rätt preparerade just till finaldagen, även mentalt.

"Lillis" menar att vinnarkulturen i Västerås har betytt mycket för honom.
– Det har i många år funnits en tilltro i klubben att man kan vinna, den sprids till spelarna. Och den känslan lever kvar i klubben.
– Visst förlorade VSK finaler, men vi var på något sätt avslappnade när det var dags för avslag och vi tyckte alla att det det kändes normalt att vara på plats och spela.
– I många finaler gjorde vi kanske vår bästa match för säsongen, och det är en styrka.

Och här vill "Lillis" lyfta fram en förebild: tränaren Leif Klingborg.
– Han arbetade väldigt annorlunda jämfört med andra på den tiden och det passade oss spelare. Han kunde få mig att tänka annorlunda, att vrida vissa mentala saker. Det var unikt i början på 90-talet.

Använde du hans metoder när du själv var tränare?
– Jag har nog tagit delar från alla ledare som jag haft genom åren. Även från Sören Boström och Ola Johansson som tog över VSK. De hade energi och noggrannhet.

Nr 44 i Hall of Fame

Invald: 2019
Född: 6 oktober 1964 i Ljusdal.
Position: Mittfältare/ halv
Klubbar som spelare: Ljusdals BK, Västerås SK, Tillberga, Hammarby
Klubbar som tränare: Västerås SK, Hammarby och Örebro SK.
SM-meriter: 11 SM-finaler och 6 SM-guld (samtliga med Västerås SK)
Landskamper: 107 (sex mål)
VM-meriter: 4 VM-guld
Årets man: 1990.