Som spelare var Pontus Widén landslagsman, svensk mästare och skyttekung.
Som ledare i tur och ordning ordförande i Västerås SK:s bandy i fyra år, ordförande i Västmanlands Bandyförbund i tio, ordförande i Svenska Bandyförbundet i 13 och president i Internationella Bandyförbundet i fem år.
En närmast osannolik meritlista för den Pontus Widén som alltid hade bandyn i centrum. Det var som om livet självt kretsade kring det på den tiden lackröda nystanet.
När han avled i maj 1983, endast 62 år gammal, skrev en annan legendar, signaturen ”Everton” (Ingemar Evert Helgoson) i Vestmanlands Läns Tidning : ”Mannen med det vita pannkorset var redan under sin livstid en legend inom den sport han älskade.”
VSK var Pontus klubb. Från A-lagsdebuten 1939 till sista matchen 1958. Totalt 123 mål på 107 allsvenska matcher. VSK:s förtjänstmärke, med tre tioårsbrickor, bar han med stolthet. Bättre PR fanns inte – för VSK.
DN:s sporttecknare ”Rit-Ola”, Jan-Erik Garland, som själv tagit SM-guld som back i det AIK som 1931 slog Karlstad-Göta i finalen, hade en viss förkärlek för Pontus Widén och 1955 publicerade han en teckning med två små bandygrabbar vid en svängdörr där den ene säger ”Vänta ska du få se, han kommer!” – och den förklarande texten:
”Pontus Widén, snillrik vänsterinner i Västerås, har blivit Mannen i svängdörren´ i svensk bandy. Han tar med tårar i halsen farväl av bandyn varje säsongslut, packar in klubborna och lägger skridskorna i malpåsen. Varje ny säsong sen 1949 har han gjort en ´sista´ come-back. Fortsätt, Pontus!”
Och visst: Pontus fortsatte. Ytterligare några säsonger. Bland annat var han 1956 med om att spela den match som han själv betecknade som ”VSK:s viktigaste någonsin”.
VSK hade hamnat i div II men lyckats vinna Centrala gruppen och gått till kval mot Waggeryds IK, vinnare av den Sydsvenska.
VSK hade vunnit hemma, 5–4, och vann nu också denna bortamatch med 7–3. Pontus Widén gjorde fyra av målen, tre under första kvarten. Varför var då just denna match så viktig?
Om detta har Pontus Widén själv skrivit:
”Jo, vi hade lyckats intressera stadens fäder för att bygga Sveriges första konstfrysta bandybana, som naturligtvis ej hade varit aktuell om vi blivit kvar i div. II. Vi ordnade bl.a. ett demonstrationståg där bandyspelare, ishockeyspelare, curlare, konståkare och hastighetsåkare i full mundering och med sin utrustning marscherade genom hela staden. Själv hade jag förtroendet att gå i spetsen bärande en fana med devisen ”Fram för konstfryst”.
Resultatet blev att Rocklunda invigdes hösten 1956, fem år före nästa konstfrysta bandyanläggning.”
Alla har vi våra Pontus Widén-minnen. Det finns onekligen många att välja bland. Så här skriver till exempel Göte Johansson i sin bok ”Västerås SK Mesta Mästarna”:
”För egen del har kvitteringsmålet mot IF Göta 1957, hans framgångsrika insatser i det Ekonomiska Utskottet som tog stortag i ett VSK-ekonomiskt katastrofläge på 1960-talet, samt ett vykort från Chabarovsk, med lagbild av det första svenska världsmästarlaget i bandy och undertecknat: ”Från din klubbkompis Pontus”, bildat en sällsam blandning av härliga ”Mr Bandy”-minnen.”
Pontus Widén var född i Villberga socken, Trögds härad, Enköpings kommun, Uppsala län – en mil öster om Enköping. Födelsedatum 11 oktober 1920.
Sina första skridskor fick han som 4-åring, och redan då blev bandy hans sport. Men att allt inte var frid och fröjd på vägen mot framgångarna har han själv skrivit om. Som: ”Vintern 1935 inbjöd Dagens Nyheter till den första riksturneringen för landets skolor. Jag var då endast 14 år men var med och slogs om en plats i skollaget. Jag var uttagen att spela vänsterytter, hade fått en ny klubba av pappa och satt i Arosvallens omklädningsrum minst två timmar före matchen. När de tongivande spelarna i laget kom, fick jag besked att jag inte skulle få spela. Jag gick in i en skrubb och grät. Till råga på allt var det någon som stal min klubba.”
Eller som: ”Det blev fler år och många roliga stunder. Den verkliga eldsjälen som ordnade det mesta kring turneringen var Kalle Liliequist, DN, signaturen ”Allison”. Ibland fungerade han t.o.m. som domare, bl.a. vid en match i Strängnäs som vi vann överlägset. Jag gjorde då ett mål efter att ha hämtat bollen i eget straffområde och åkt solo över hela plan. ”Kalle Lilja” dömde bort målet för offside med motivering att det inte fick bli för många mål.”
Som spelare hade Pontus Widén sin storhetstid på 40-talet, då VSK dominerade svensk bandy med sju SM-finaler och fyra SM-guld perioden 1940–50.
Tre gånger skyttekung – 1944, 1950 och 1951 – vilket innebär att han av VSK-are bara är distanserad av två: 30-talets Gunnar Hyttse och 80-90-talets Hasse Johansson, som båda kröntes till skyttekungar fyra gånger. Sin första SM-final gjorde Pontus Widén 1942, 21 år gammal. Två mål då mot Skutskär, 2–1, och tre mål i finalerna året därpå – 2–2 (ett mål) och 3–0 (två mål) mot Bollnäs.
Även 1944 var VSK i final, åter mot Skutskär. Det blev förlust, 0–2, men ett minne från den finalen är de 17 hejaramsor som en 20-årig studerande från Västerås totat ihop.
En handlade om ”Potta” Widén, backen Folke ”Lotta” Lindblom och vänsteryttern ”Kalle-Olja” Serrander som tvingades spela med gipsad tumme:
”Heja Lotta, heja Potta
Ligg nu i förutan måtta!
Flera SM har ni rum me
Tänk på Kalle och hans tumme!”
Författaren var Bo Setterlind, född i Växjö men som 11-åring förflyttad till Västerås där han några månader senare tog sin studentexamen.