N

R

hofklubbor
40
Per
Togner

Lirarnas lirare: Pelle Togner.

En gudabenådad tekniker, boll-lekare och publikmagnet som kunde göra det svåra enkelt – men också det enkla svårt. Var under några magiska februaridagar 1981 med om att skriva historia långt borta i Chabarovsk med det första historiska VM-guldet.

Fostrad i Nässjö. Sedan sju SM-finaler med Boltic. Jodå: Pelle vann alla.

 Med Pelle har man aldrig tråkigt
Göran Söderlund

|

togner

En gudabenådad tekniker och publikfavorit som av sin tränare i Boltic, Curt Einarsson, beskrevs så här under sin storhetstid:
– Han kan göra det svåra enkelt – men ibland (tyvärr) även det enkla svårt.
Pelle Togner, Lirarnas lirare, tar nu plats i svensk bandys Hall of Fame.

Jag börjar det här jobbet med att ringa till Pelle Togners gamle Boltic-kompis ”Bempa” Ericsson i Molkom för att få ett uttalande. Bempas betyg är klockrent:
– Den roligaste lirare vi haft i Sverige. En riktig artist!

Från Malmö-antikvariatet Sportboken inhandlar jag så ”Bandy 1981” med Pelle Togners glada nuna på omslaget för 60 kronor (plus porto 36 kronor). Från den boken tar jag direkt Arne Argus porträttingress:
”Med ett bejublat praktmål när IF Boltic vann sin andra SM-final och en magnifik landslagsinsats då Sverige slog de ryska världsmästarna med 7–4 i Lidköping korades Per Togner, den underbare bollekaren i Boltic-kedjan, till ÅRETS MAN bandyvintern 1979/80.”

Grattis Pelle! Berätta! Varför blev det just bandy?
– Det gav sig liksom självt. Jag bodde i brandstationen där pappa Åke var brandchef och den låg bara 20-talet meter från gamla bandyarenan mitt i Nässjö. Så när man kom hem från skolan var det bara att snöra på sig skridskorna och ut och åka. Även om man var ensam var det bara att gå ut och köra... För mamma Britt-Marie var det lätt att ropa in mej när det var dags att käka.
– Det var på den banan jag första gången fick se storheter som Nicke Bergström, Uno Wennerholm, Jan ”Habo” Johansson och många andra.
– Jag var 17 år när jag A-lagsdebuterade i  Nässjö IF i ett lag med bland andra Janne Hermansson och Tyrone Svensson, ”Dregens” pappa.

Boltics revolution

1975 lockade Boltic med sin satsning. Tidigare förbundskaptenen Curt Einarsson hade engagerats som tränare och tillsammans med Pelle Togner värvades också ”Bempa” Ericsson från Falu BS och Kjell-Göran ”Fille” Broström från IF Viken i Åmål. Året efter anslöt Bengt ”Pinnen” Ramström från Örebro SK.

Det blev startskottet på en revolution i svensk bandy och en period utan motstycke: Boltic spelade tio raka SM-finaler 1979–1988 och förlorade bara två. Två av de tre som Pelle Togner inte var med i...
Pelle spelade sju finaler med Boltic. Fem raka 1979–1983, en sjätte 1985 och den sjunde och sista 1988. Pelle vann alla sina finaler. 7–0...

Det finns spelare som vunnit fler finaler, men av dom som aldrig förlorat en final är det bara ikonen Sune Almkvist, ”den moderna bandyns skapare”, som vunnit fler, 11–0 med IFK Uppsala (1907–1920).
På delad andra plats, med 7–0 i finaler, kommer Boltic-duon Pelle Togner – Mats Carlsson (1979–1985).

Apropå Boltic talar Pelle Togner gärna om sammanhållningen i det gamla gänget:
– Eftersom jag fortfarande jobbar kan jag inte vara med, men varje onsdag är det ett gäng av ”gamlingarna” som tar en gemensam promenad. Och varje sommar spelar vi Boltic-golfen, och då kommer alla. ALLA!

Roligaste minnet?
– Det får bli två: först naturligtvis premiärguldet, den första SM-finalen, 1979 mot Broberg. Vi låg under i halvtid, 1–3, men Curt intalade oss att vi skulle klara av det. Och som vi gjorde det! Samtidigt som Broberg bytte målvakt i halvtid för att alla skulle få spela... Inte särskilt smart den gången. Mats Carlsson pangade in 2–3 på en hörna – och sen var det bara glädje–glädje fram till 7–3.
– Lika givet det andra minnet: det historiska första VM-guldet långt borta i Sibirien 1981. Första Sovjet-missen efter elva raka VM-guld. 6–1 i första matchen, 1–3 i den andra räckte till guld eftersom man på den tiden räknade målskillnad i inbördes möten.

Det var 35 000 åskådare på VM:s öppningsmatch på Leninstadion i Chabarovsk den 7 februari 1981, ett klassiskt datum i svensk bandys historia.
I halvtid stod det 5–0.
• 1–0 (17) Mats Carlsson, frislag;
• 2–0 (26) ”Pinnen” Ramström, efter ett misslyckat målvaktsutkast;
• 3–0 (28) Mikael Arvidsson;
• 4–0 (31) Pelle Togner, styrning;
• 5–0 (38) Mats Carlsson, hörnslag.

Till slut 6–1 och Pelle Togner kan idag inte låta bli att fråga sig:
– Ja, vad fan hände egentligen?

Pelle Togner spelade tre VM (1981, 1983, 1985) med två guld och ett silver som utdelning. Totalt tolv matcher med tre gjorda mål.
Landslagsdebuterade gjorde Pelle på gammalsovjetisk is: 26 februari 1978 mot Norge (6–1) i Rossijaturneringen som då avgjordes i Kemerovo, en halvmiljonstad i södra Sibirien. I den turneringen var han även med om förlora mot Sovjet (4–6).

Bragden mot Zorkij

Men bättre tider skulle komma. Redan 24 februari 1980 då Boltic blev första lag utanför Sovjet att vinna Europacupen.
I finalen ställdes man mot Zorkij från Krasnogorsk, strax väster om Moskva, och efter en riktig bragdmatch och 2–2 borta i Sovjet hade man bäddat för ett fint läge i returen hemma på Tingvalla.

Om den bragdmatchen skriver Curt Einarsson, så här i ”Bandy 1981”:
”När grundlades Europacuptriumfen? Var det då Pelle Togner vid ställningen 2–2 och 13 minuter kvar att spela dribblar av sex Zorkijspelare. När han innanför straffområdet möter den sjunde väljer han att spela tunnel... Ett handlande som Pelle Togner är ensam om i svensk bandy!"

Ryssen tacklar omkull den fräcke svensken. Straff! Bengt ”Pinnen” Ramström, som är Boltics förste straffskytt, har vid ställningen 1–1 i första halvlek missat. Mats Carlsson och Pelle Togner bestämmer sig för att SPELA straffen. Den gamle landslagsmålvakten Alexander Tenjakov blir överraskad när den ljuslockige svenska 10:an kommer fintande mot honom. Inte är han van vid sånt hemma i Krasnogarsk eller Alma-Ata, Sverdlovsk, Uljanovsk och Omsk. I Sovjet dundrar man på från 12-meterspunkten.

Zorkijs tränare, den legendariske bandykejsaren Jevgenij Papugin hade aldrig sett det tidigare.
Tenjakov räddar dock tillfälligt situationen genom att fälla Pelle Togner. Zorkijmålvakten visas ut och straffen går om.
Vilken dramatik! Mats Carlsson:
– Det blev ju ett avbrott på några minuter när målvakten blev utvisad. Jag hann bli nervös, men när jag skulle skjuta fanns det ingenting annat än att bollen skulle i mål. Till vilket pris som helst.”

3–2 – och Boltic kunde titulera sig ”Världens bästa klubblag”.
– Jo, kommenterar Pelle.
– Jag gillade ju att dribbla och göra tunnlar. Jag hade en sån spelstil. Det gick ju inte fort, men ju mera det gällde, desto mer älskade jag det.

– Som när jag gjorde mitt kanske vackraste mål. Det var i SM-finalen 1980 mot Sandviken. Matchens sista mål, 5–3. Jag hade fått bollen på mittplan och dribblat mej igenom så jag kom fri med SAIK-målvakten – det var ”Poppen” Pettersson som fått hoppa in i mitten av första halvlek sedan Ola Steen blivit utvisad. Fri med ”Poppen” knackade jag klubban i isen, han slängde sig rakt ut och jag kunde fösa bollen i tomt mål.
”Ett bejublat praktmål” som Arne Argus skrev i sin ingress.

Nygift sen september

Idag bor Pelle Togner centralt på Järnvägsgatan i Karlstad, och i september förra året gifte han sig med sin Susanne i Nerja i den spanska provins som heter Andalusien.
– Flyg till Malaga och sedan är det bara 40–45 minuter med bil söderut, guidar Pelle.
– Vi har hus i Nerja, och vi besöker det så ofta vi kan.
Yrkeskarriären vid sidan av bandyn har varit mångsidig.

Först lärare när han var ny i Karlstad. Därefter säljare i dagvarubranschen, innan han hamnade på det kända märket Spendrups som distriktschef i elva år. Sedan till fastighetsbranschen och därifrån vidare till sitt nuvarande jobb som account manager på Luminé Led.

Luminé?
– Japp, ett Karlstadsföretag som sysslar med dimbar led-belysning. Man kan nog med rätta säga att vi är världsledande idag, berättar Pelle.

Luminé Led startades för 26 år sedan av Hamid Yousefzadegan som då hade lämnat sitt hemland Iran för en lysande framtid i Karlstad.
Sedan fyra år tillbaka är det till exempel Luminés led-lampor som sitter 20 meter upp i taket på hockeytemplet Löfbergs arena i Karlstad och ger rätt ljus nere på isen.– I stället för drygt 400 lysrör och mer än 50 metallhalogenlampor är det i dag 64 led-armaturer från oss som lyser upp arenan när det är hockey eller andra evenemang i hallen. Bytet innebär att elförbrukningen har minskat med 60 procent, berättar Pelle Togner.
Idrottsarenor, travbanor och industrier är verksamheter där Luminé Leds teknik hävdar sig. Ett annat område är sjöfarten med både Walleniusrederierna och containerhamnen Wallhamn på västkusten bland kunderna.

Jag gissar att Hall of Fames medlem nr 40 Pelle Togner har lika roligt på sitt nuvarande jobb och i sin nya ljusa omgivning som han hade det på bandybanan. Förresten: Hall of Fames medlem nr 23 Curt Einarsson går i god för detta:
– Med Pelle i ett lag, i en grupp, har man aldrig tråkigt. Där är det ingen risk för hotelldöd...

Nr 40 i Hall of Fame

Invald: 2018.
Född: 10 april 1955 i Kalmar.
Familj: Fru Susanne, barnen Hanna och Rasmus, bonusbarnen Caisa och Jacob.
Position: Forward och mittfältare.
Klubbar: Nässjö IF, IF Boltic, Vetlanda BK, IF Göta Bandy.
Moderklubb: Nässjö IF.
Klubbar: Örebro SK, Otterbäckens BK, Filipstads IF.
Landskamper: 58.
VM-meriter: 2 guld (1981 och 1983). VM-matcher: 12. VM-mål: 3.
SM-guld: 7 (Med Boltic, 1979, 1980, 1981, 1982, 1983, 1985, 1988.). Finalmål: 3.
World Cup: Seger 1979 och 1980.
Årets man: 1980.
Stor grabb nr 179.
Kuriosa: Hur nära var det inte att det blivit en annan vinteridrott än bandy för Pelle Togner.
”Jag spelade ju hockey i Nässjö HC och Boro/Landsbro hade fått upp ögonen för mej. 1971 spelade jag TV-pucken för Småland, men där blev det bara en match för oss. Vi hade oturen att direkt stöta på Ångermanland som hade ett grymt lag med bl a Bosse Berglund och Thomas Gradin.”
23 oktober 1971 blev det förlust hemma i Växjö med 1–3. Ändå inte så illa om man ser Ångermanlands övriga resultat: Uppland 6–0, Skåne 7–1 och Dalarna 5–0, innan man förlorade finalen mot Värmland, 4–5.
Så mycket mer hockey blev det dock inte för Pelle:
”Ett år i Boro fick räcka. Det var nästan sju mil enkelresa till träning och hemmamatcher, fyra dagar i veckan. För mycket. Jag märkte hur jag tappade kontakten med mina polare och hoppade av.”