N

R

hofklubbor
59
Per "Pelle"
Fosshaug

En av våra största bandyartister genom tiderna och ett namn som blivit känt för en bred svensk idrottspublik.

Per Fosshaugs långa karriär har varit fyllt av fantastiska prestationer, tunga meriter – och emellanåt känsloutbrott. Han har både underhållit och berört oss. Han förde sitt Västerås SK till nio SM-finaler och tog sex guld. Han tog dessutom fem VM-guld, blev Årets man i svensk bandy 1994 och är Stor grabb nr 197.

Han blev världens första bandyspelare att få sin tröja upphissad i taket (TB Västerås 2011) och han var förbundskapten för Somalia, som blev det första afrikanska land som deltog i ett bandy-VM. 2008 gjorde Per Fosshaug det hittills snabbaste målet i svensk elitbandy: det tog fem sekunder och gav Tillberga ledningen mot Villa Lidköping.

Pelle Erövraren – spelgeniet som lät alla känslorna vara med
Peter Axman

|

En sällsynt komplett och kreativ bandyartist – som lät alla känslorna vara med på en och samma gång. Det gällde både på och utanför isen – på mycket gott och en del ont.
– Jag ville överraska mig själv, och den aggressiviteten var en stor tillgång. Men visst finns det sådant som jag kan ångra också, säger Pelle Fosshaug, spelgeniet som 2023 tar sin givna plats i Svenska Bandyförbundets Hall of Fame.

Det går inte ta miste på glädjen när Pelle Fosshaug får beskedet att han, av en enhällig jury, utsetts till hedersmedlem nummer 59 i bandyns egen Hall of Fame.
– Det betyder så klart mycket, det är jättekul att få vara med där tillsammans med så många fina spelare. Det är ju ett kvitto på att jag gjort någonting bra, och det är alltid kul att vara en del av en djup historia. Jag är nog en ganska nostalgisk person, säger en bandyprofil av en, enligt vissa, kaliber som blir alltmer sällsynt i dag.
Det går att påstå att Per "Pelle" Fosshaug föddes till att bli en av våra största bandyartister, mer konkret gjorde han det 1965 i Ljusdal för att sedan växa upp till en mas i Borlänge. Men det var ingen självklarhet att just bandyn skulle bli hans ledstjärna i livet, under en intensiv juniortid var det en hård dragkamp med fotbollen.
– Jag gjorde allting egentligen, på den tiden fanns inte mycket annat. Jag spelade tennis, pingis, handboll och åkte skidor. Men från 15–16 år var det fokus på fotboll och bandy. Jag blev ganska bra i fotboll också och spelade i Brage, men bandyn var mer lättillgänglig då jag växte upp på Röda vägen och några hundra meter från Läroverksvallen, berättar Fosshaug. Det lutade över mot bandyn när han tog plats i juniorlandslaget.
Det lutade över mot bandyn när han tog plats i juniorlandslaget, och dessutom åkte på en korsbandsskada i fotbollen.
Men funderingarna finns kvar – vad hade hänt om han valt den andra vägen?
– Tja, det är ju en så otrolig skillnad mellan sporterna rent ekonomiskt, men kanske inte på det mer personliga planet. Jag har grubblat en del på det där, vad som är starkast av arv och miljö. Jag är övertygad om att arvet betyder mycket, och att det finns något i mina gener som gjorde att det blev bandy. Det är ju också något som jag fått bekräftat senare, säger Pelle Fosshaug, som sent i livet blev varse om att hans biologiska pappa är Örjan Modin – klassisk bandyprofil från Ljusdal och invald i Hall of Fame förra året.
Kärleken till fotbollen finns kvar, stundtals kan den i dag vara starkare än passionen för bandyn.
– Jo, jag tittar mer på fotboll än på bandy. Det blir någon match emellanåt, men jag tycker sällan det är särskilt roligt. Det är för mycket av possession i dag, ett lag som Villa kan i princip hålla bollen i 90 minuter och de går inte att komma åt dem. Det är svårt att ändra matchbilder när alla är så duktiga, säger Fosshaug, som också saknar den tid när bandyn sprakade av mer känslor och mer säregna profiler.
Hans egen tid alltså…
– Det är väl mest i slutspelet det kan brinna lite. Men det är för få matcher där det blir den typen av hetare känslor och mer kroppskontakt. Och det är inte många spelare som det är riktigt roligt att titta på, Johan Esplund är en av få. Några andra är Robin Öhrlund, Erik Pettersson och Martin Landström. Med tio man som ligger lågt finns det helt enkelt inte nog med plats för mer artisteri, och det är inte bra för bandyn, säger Pelle Fosshaug.
Själv var han en alltid lika sevärd och mångsidig profil på isen, en gammal lagkamrat beskriver hans storhet så här; "Dagens spetslirare kan vara bra på fler saker, men Pelle var helt komplett och hade spets i precis allt han gjorde. Den typen av spelare ser vi inte i dag”.
– Det var kanske lite av den tidens tecken, det var inte nödvändigt att ha spetskompetens i bara vissa enstaka delar. Och jag har alltid gillat att kunna många olika saker. Det var också lite enklare då, det kostade inte lika mycket att misslyckas med någon grej. Jag hade en ständig drivkraft att försöka överraska mig själv, många gånger kunde jag tänka att "så fränt att jag kan göra det där". Så klart jag också ville vinna matcher, men i mest fokus var på själva liret och spelet i sig. Det var ju så kul, och det var så roligt att göra mina lagkamrater och publiken glada, säger Fosshaug.
Pelle Fosshaug var även en utpräglat kreativ energispelare, men den kraften hade också en mörkare sida. Det blev en hel del skandalscener och svarta rubriker när det brast i impulskontrollen och alla koncept plötsligt var borttappade. Kring det finns det många storys, om utfall mot domare och motståndarnas skridskoskydd i en salig röra.
Ett kapitel skrevs i Hälsingland och i Edsbyn, där man gärna drar den i repris än i dag – historien om den gången som Pelle Fosshaug smällde på den rödblå klenoden Magnus "Kuben" Olsson och topplocket gick för trägne (och eldige - minst sagt) funktionären Ulf "Klut" Jonsson.
Så här minns "Klut" själv händelsen – så där 25 år senare…
"Det var ju på gamla IP, jag och Kaj (Nirs – radarpartner som musikläggare) hade en tillfällig hytt medan de byggde om på en läktare. Men jag var utanför när Fosshaug fick sitt matchstraff, och gapade väl något om vilken idiot han var. Han blev rasande och kom som en blixt, jagade mig uppför en ståltrappa utan skydd så att det slog gnistor om skenorna. Jag hann precis in och kunde låsa, Kaj hojtade med att "du öppnar fan inte dörren". Det gjorde jag inte heller.”
Pelle Fosshaug kluckar lite när jag berättar om just det brytet, som förvisso hade en mer dråplig prägel.
– Jo, jag minns det där, det var många sådana episoder uppe i Edsbyn. I dag står det klart att min diagnos är ADHD, men då hade jag inte koll på det. Jag visste bara att jag var annorlunda. Så klart att det finns en del jag önskar vore ogjort, men samtidigt är det inget tvivel om att den aggressiviteten också var en stor tillgång som gjorde att jag orkade göra grejer. Jag hade bara önskat att jag kunnat tygla det lite mer, och jag skäms för vissa delar. Men det är liksom ingen idé att gå omkring och ångra sig heller, säger Fosshaug – som samtidigt poängterar att han under sina nio SM-finaler bara åkte på en enda utvisning.
– Det var samma sak under VM-turneringar, bara jag fick tid för att förbereda mig så kunde jag kanalisera den energin. Den liknar den som finns hos Lionel Messi i dag, där kan vi snacka om järnpsyke som han hanterar det.
Du var en bärande del i Västerås SK:s dynasti under 1990-talet, där tog du alla dina sex SM-guld under tolv säsonger (1992–2004) i klubben. Var din bästa bandytid grönvit?
– Rent resultatmässigt var det givet så, och särskilt runt 1998–1999 då jag var som allra bäst individuellt. Vi hade ju ett så jävla bra lag med åtta landslagsspelare, hade vi inte vunnit så mycket hade man fått skämmas. Men när jag ser tillbaka betydde ändå de tidiga åren i Borlänge mer, jag tror många kan känna så.
– Det är så starka minnen av alla jag växte upp med under juniortiden, hur inspirerad jag blev av att kolla på när Håkan Wiklund dribblade och for omkring på Tunet. Det fanns fler som Göran Ahnberg, Kent Persson och Kjell Brus som jag lirade med i Stora Tuna när jag var 14 år. Och det var i Läkerolcupen jag drog på ett skott och insåg att" fan vad hårt jag skjuter!". Där fanns liksom essensen av det viktigaste, och så korven i Grängesberg.
Du tog ditt femte och sista VM-guld i ryska Kazan 2005. Jag var själv på plats, och minns hur mycket du vurmade för den unga generationen i blågult. Den biten var viktig för dig?
– Så har det varit under alla år, jag är lite som Fantomen och är snäll mot de svaga och hård mot de hårda. Det blev liksom en naturlig roll för mig, som äldre spelare tyckte jag att det var viktigt att skydda de yngre och ge dem möjligheter och plats för att utvecklas.
– Så var det till exempel när Daniel Liw kom fram i Västerås, han tydde sig till mig första tiden. Och i landslaget hade dåvarande förbundskapten Kent Hultqvist som en viktig uppgift för mig att lotsa in just Liw i blågult också.
En annorlunda period var åren (2013–2017) som förbundskapten för Somalia och den stora rollen i framgångsrika dokumentärfilmen "Trevligt Folk" från 2015, med manus av Filip Hammar och Fredrik Wikingsson. Hur rankar du den upplevelsen?
– Det var en av de absolut viktigaste episoderna i mitt liv med bandyn. Det är återigen det här med prestation och resultat kontra utveckling. Det var en sak att vinna ett VM, det här något annat och det bästa jag fått vara med och göra.
– Det var moderklubben som startade det hela och som ville göra något för alla som kommit från krig och elände. Jag är stolt över att ha bidragit till att ge de här spelarna en ny tillhörighet, och har lärt känna flera av dem. De som lärde sig språket har det gått bäst för, en bor i Västerås och är lärare åt min son och Mohammed Mirre gick från jobb på svenska konsulatet i Venedig till Fotografiska muséet i Stockholm.
Du verkar brinna för idrotten som ett verktyg för integrering och utveckling för de unga?
– Det finns fortfarande ett stort utanförskap på ställen som Tjärna Ängar i Borlänge, jag kan bara inte fatta att stat och kommun inte förstår värdet av att satsa mer pengar på idrotten och ge fler ungdomar chansen. Bara för någon helg sedan spolades en enkel isbana upp på sportfältet i Borlänge, det kom över tvåhundra ungar för att åka skridsko. Det finns en sådan potential i det där.
Under dina bästa år fanns det många sköna profiler i bandyn – vilka är de bästa du spelat med eller mot?
– Hasse Johansson är den som påverkat mig mest och som var viktigast under åren i VSK, både som människa och spelare. Han gjorde att jag kände mig välkommen och trygg med att vara som jag var. Sedan finns det ju hur många bra spelare som helst... Samuli Niskanen, Ola Fredricson, Stefan "Lillis" Jonsson för att nämna några.
– Och i Sandviken var det speciellt att lira med Magnus Muhrén med sin oerhörda kvalitet. Men den allra bästa som någonsin funnits är Sergej Lomanov, det har jag alltid sagt och kommer inte att ändra på. Han är allas vår överman, Lomanov var oövervinnlig under 80-talet och fram till början av 90-talet. Han kunde helt på egen hand knäcka Sverige då.
Efter aktiva karriären har du haft några perioder som tränare, varav den senaste (2018–2021) i AIK. Hur ser du på framtiden för dig inom bandyn?
– Jag körde upp Tillberga i Elitserien, men tackade 2014 nej till att bli huvudtränare i Västerås. Jag hade tre små barn hemma, och det blev roll som teknisk rådgivare i stället. Nu känner jag inte riktigt har kraften på det sätt som behövs, det handlar även om ekonomi.
– Det är svårt att leva på det. Men det är väl inte helt omöjligt att det kan bli något framöver. jag tror nog att jag kan sporten och att jag har mina kvaliteter som ledare, med det finns nedsidor också. Jag skulle kanske passa bättre för att hålla i logistik och sådant, och låta någon annan hålla i träningar, säger Pelle Fosshaug – en sällsynt spelare som lämnat ett evigt avtryck i bandyns historia.

Nr 59 i Hall of Fame

Invald: 2023
Född: 24 januari 1965 i Ljusdal.
Bor: Västerås.
Klubbar i karriären: 1982–1986 Borlänge Stora Tuna BK 1986–1990 Falu BS 1990–1992 IFK Vänersborg 1992–2004 Västerås SK 2004–2005 Sandvikens AIK 2005–2012 Tillberga Bandy Klubbar som tränare 2008–2013 Tillberga Bandy 2016–2017 Borlänge Bandy 2018–2021 AIK Bandy
SM-guld: 6 (1993, 1994, 1996, 1998, 1999, 2001)
VM-guld: 5 (1993, 1995, 1997, 2003, 2005)
Rekord: Har gjort det hittills snabbaste målet i svensk elitbandy, det tog fem sekunder och gav Tillberga ledningen mot Villa Lidköping
Kuriosa: Har medverkat i två upplagor av Mästarnas Mästare på SVT, 2009 (femma) och 2018. Han har även medverkat i Tv-dokumentären "Mitt huvud är en torktumlare”.