Där försvann förstås lite guld men det var också ett sätt att fira.
När jag ringer och säger att han blivit invald i Hall of Fame utbrister ”Micke”:
– Nu kan jag dö! Det är så stort. Klart att jag har hoppats men det finns så många landslagskompisar som är mer värda att väljas in men jag är jätteglad.

”Micke” började åka skridskor hemma i Lesjöfors i samma ögonblick som han spottade ut nappen.
– Vi var väl två eller tre år, Kjell och jag.
Kjell heter Kruse i efternamn, någon närmare presentation behövs inte. Mikael säger morbror till Kjell.

Målvakt av en slump

”Micke” blev målvakt av en slump. Fram till 7-årsåldern hade han spelat ute men så sa pojktränaren att ”ska du inte testa som målvakt, båda målvakterna är sjuka”. Där blev han kvar.

A-lagsdebut i Lesjöfors som 15-åring, 1980. Klubben låg då i division 1 men gick upp i allsvenskan. Många hade fått upp ögonen för den unga målvakten med de suveräna utkasten. Anbud efter anbud. ”Micke” reste hit och dit. När resan gick till Lidköping 1983 var saken klar.
– Fiskarn (legendaren Göran Johansson) var målvaktstränare och det var storpublik vid varje match. Då bestämde jag mig. Jag stannade i åtta säsonger och ångrar inte en enda, säger han.

– Men jag saknade snön (skidåkningen) och jag ville bli svensk mästare och spela med Kjell innan det var för sent. Det blev Boltic 1991. SM-finaler 1992 och 1993, förluster mot Vetlanda och Västerås. Men så fullträffen 1995, 2-1 mot Vetlanda. Jonas Claesson var den enda som fick hål på en storspelande Forsell.
–  Större än att bli världsmästare, utropade ”Micke” med bucklan i hand.

Och det var 1995 som han klistrade en straff från Pelle Fosshaug med två fingrar. En riktig TV-räddning. I påannonsen sa TV:s Bosse Hansson om ”Mickes” räddning:
” Titta nu, så ska ni få se något som de flesta målvakter bara drömmer om”.

Lillfingrarna fick stryk

 ”Micke” spelade i tunna handskar med lite foder för att få bättre grepp. Lillfingrarna fick mest stryk. Det ena är stelopererad, den andra krokig.
Debut i A-landslaget 1989. Där blev han kvar tills antalet var uppe i 110.

Han jobbade från 1991 som säljare på Master Foods efter flytten till Karlstad. 1998 gick ”Micke” in i väggen. Många resdagar med jobb och bandyn och blev till slut för stressigt. När sonen Anton föddes 1999 var karriären över.
– Helen hade fått slita med två barn. Det var dags att betala tillbaka, säger han.

Han slutade på Master Foods och började på NWT i Karlstad 1999 på marknadssidan, läste vid sidan om till marknadsekonom.  Avancerade till marknadschef, annonschef och chef för affärsutvecklingen. 2015 fick han frågan: Vill du bli vd för Babyproffsen (69 butiker).
– Det var något jag drömt om, att bli vd. Jag tackade ja, huvudkonstoret ligger i Karlstad men jag besöker varje butik.
Typiskt ”Micke”, ambitiös, inget lämnas åt slumpen.

Tillbaka mot Ljusdal

Förresten, riktigt slut var det inte på målvaktsjobbet. 2000 kvalade Boltic mot Ljusdal för att hänga kvar i elitserien. Båda målvakterna var sjuka. ”Micke” ställde upp, satte sig i bussen till Ljusdal, räddade en straff och utsågs till matchens lirare. Boltic vann.
– Boltic ville att jag skulle spela den andra matchen hemma men då var en av målvakterna frisk. Jag sa nej. Boltic vann och hängde kvar.

Numera motionerar ”Micke” med klubba i händerna. Gubbhockey varje söndagskväll. Han finns kvar i försvaret, som back.
– Vi startade med gubbhockeyn i börjar av 2000-talet. Jag fick aldrig hålla i en klubba i min bandykarriär. Det är riktigt kul att få göra det nu.