N

R

hofklubbor
22
Lennart
Backman

En av landets elegantaste och snabbaste skridskoåkare, som åkte in med bollen i mål. Från Skellefteå IF till Katrineholm till AIK.

Lennart Backman valde bandy framför hockey
Bo Hansson

|

back

Fastän bandyn egentligen var en sidosport bredvid Lennart Backmans stora idrottsliga uppgift - fotbollen - blev denna bollbegåvning stjärnspelare också med klubba och rött nystan på bara ett ögonblick, när han fick chansen.
– Bandy var nästan roligare att spela än fotboll! säger han eftertänksamt idag.
Han är invald som nr 22 i bandyns Hall of Fame.

Född och uppvuxen i Skellefteå, som redan då var en renommerad ishockeystad, borde han inte då normalt ha ägnat sej åt hockey vintertid, när fotbollen låg nere?! Jo det blev väl lite av det också i goss- och pojkåren, men när han fick lukt på bandy, fastnade han helt för det - tyckte det var friare med de stora ytorna och möjligheterna att åka mycket med boll och leka sej fram med den...

Det var Skellefteå IF som drev bandy i hockeystaden i en bortglömd del av bandy-Sverige. Norr- och Västerbotten var bland oss söder över närmast okänt som bandydistrikt och helt isolerat från det starka bandybältet i Mellan- och Sydsverige.

- Men vi hade faktiskt några riktigt bra lag i seriespel trots tuffa förhållanden och stora avstånd, erinrar sej Lennart B. Jag minns hur vi i Skellefteå IF en gång möttes av 33 minusgrader uppe i Kiruna för en seriematch som egentligen borde blivit inställd i den kylan. Men vi hade inte råd att inte utnyttja den dyra resan och genomförde de 90 minuterna i korta bitar avbrutna av täta besök inne i omklädningsrummens väme. Jag minns väl iskylan än idag..., säjer han i värmen nere i Spanien där han bor vintertid sen rätt länge.

En begivenhet var en årlig kamp mellan Nordsverige och Nordfinland, som man däruppe rubricerade som en B-landskamp.
- Det var bara det att på den tiden var nästan hela finska A-landslaget från Nordfinland! Ändå besegrade vi dem ett par gånger, minns Lennart.

Vintern 1956-57 värvades han som fotbollsspelare till IFK Norrköping (som alltid hade järnkoll på lovande spelare i Norrland) gjorde succé och var i landslaget inom ett år. Med ena foten inne i truppen för det historiska VM-slutspelet i Sverige blev han dessvärre skadad just före VM. Men till hösten var han  tillbaka i Norrköping, och så inför vintern var han ju van att lira bandy.

Det visade sej att backen Rune Lindh också ville och kunde en del bandy.

- Så han och jag åkte till Katrineholm och frågade KSK om vi fick vara med och träna. Det fick vi... och när Torsten Tegbäck på vänsterkanten blev skadad nån match in i serien, fick jag hoppa in som ersättare.

”Ersättaren” blev fast på platsen och bidrog sedan kraftigt till att nykomlingen KSK blev tvåa i Allsvenskans södergrupp efter Örebro.

 - Ja, fram till en beramad seriefinal i Örebro hade man t.o.m. chansen att vinna serien och gå till  SM-final. Fast det slutade med en stjärnsmäll – ÖSK vann med hela 15 – 0!
- Enda trösten för mej var att ”Stockis” Kihlgård på min kant bara gjorde ett mål medan alla övriga fyra forwards gjorde 2-3 eller flera.

Efter två år i IFK Norrköping lockade AIK:s fotboll Lennart till Solna och efter fotbollen hösten -59 blev det av praktiska skäl AIK även i bandy. Tyvärr var då klubbens bandysektion på kraftig nedgång och åkte ur Allsvenskan för att aldrig återkomma. Ändå spelade Lennart troget kvar i gulsvart tröja i tvåan sin bandytid ut.

Förutom de 0-15 med Katrineholm i Örebro omfattar karriären ytterligare en siffermässig krasch, nämligen i VM 1963, första gången bandy-VM gick i Sverige, enkelserie mellan de fyra lagen och programmet gjort för final mellan Sverige och Sovjet. Svensk seger på Stadion och vi skulle vinna VM för första gången.

Det hoppet tog snabbt slut. Backman var en av svenskarna på planen, jag var en av de 5½ tusen på läktarna och glömmer aldrig matchen - en virvlande uppvisning i fart och effektivitet av de röda och på anslagstavlan till slut 0-8 !  Jag skrev i IB ”Det var som om lagen spelade med klubba och boll i två olika sporter och svenskarna aldrig fick chans att börja spela sin version” Något som min chef Torsten Tegnér fann vara en perfekt liknelse och citerade i en senare krönika...

- Dom var ju oss helt överlägsna i framför allt åkning och speltempo, och vårt försvar villade bort sej totalt, minns Backman. Men ska man hitta en liten, liten ursäkt, så blev vi från början konfunderade över bl.a. deras konstiga klubbor och målvaktens enorma skydd och handskar.
Uttagningen av Backman till VM var f.ö. överraskande eftersom han (i AIK då) var ende Div.II-spelare i någon VM-trupp.

- En annan poäng var, att det var spelaren han ersatt i sin allsvenska debut, Torsten Tegbäck, som nu blivit UK-chef och motiverade uttagningen med att “Backman åker ryskt”.

- Fast det kom denne just inte att visa i den där VM-finalen på Stadion...

I bandy, liksom i fotboll, spelade Lennart Backman mest på kanterna, ytterhalva eller ytter, och företrädesvis till vänster. Men jag minns tydligt att man också kunde se honom blåsa fram på högerkanten förbi förgäves jagande och fäktande och sig fläkande motståndare. Han kunde lägga häpnadsväckande mycket isyta bakom sej på bara ett fåtal skär. Varifrån kom denna snabbhet på skridskorna? Mycket skridskoträning som ung?
- Nä, inte det jag kan minnas, det hade jag nog naturligt i mej.

Någon skarpskytt var han inte – precis som i fotboll var hans stil att snarare spela in bollen i mål än att skjuta den, och det gjorde han med sin eminenta, smidiga och snabba skridskoåkning och sin tekniska skicklighet med klubban.
Hans dribblingar i bandy påminde om Kurre Hamrins i fotboll: Motståndarna fintades åt sidorna, medan han själv stack rakt emellan dem in mot mål.

Främsta meriterna i bandy är VM-silver 1961 och VM-bronset 1963 plus 16 landskamper, står det i förbundets listor.
- Fast det  borde stå 20, menar Lennart. Under några år gick det dubbellandskamper mot Finland, två matcher tätt inpå varandra alltså, men förbunden räknade dem som EN landskamp. Jag var med i 4 sådana dubblar, men de 8 matcherna räknades som 4. Varför blev det så?
(Frågan lämnas härmed vidare!)

Nr 22 i Hall of Fame

INVALD: 2015
FÖDD: 7 februari 1934 i Skellefteå
POSITION: Ytterhalv, ytter – mestadels till vänster
SPECIALITETER: Åksnabbhet, dribblingar
KLUBBAR: Skellefteå IF, Katrineholms SK och AIK
MODERKLUBB I BANDY: Skellefteå IF
LANDSKAMPER: Officiellt 16 landskamper, men 20 matcher - 5 mål
STOR GRABB: Nr. 121
VM-MERITER: Silver 1961, Brons 1963
MATCHVIKT: 75 kg, 179 cm.
UNIK: Ende icke-allsvensk som spelat i VM (AIK var i div. II 1963)
STOR GRABB ÄVEN I FOTBOLL: 31 landskamper  (3 mål). Gjorde 205 matcher i Allsvenskan (40 mål)  varav 173 (34) för AIK samt 32 (6) för IFK Norrköping. En svår skada just före VM 1958 stoppade honom från att bli VM-spelare även i fotboll.
ÖVRIGT: Har spelat i högsta serien för AIK i både fotboll, bandy och ishockey.