Idag minns han:
– Det var en hörna något av mina första år i A-laget. Jag fick bra träff men bollen gick över. Pang! Rätt in i rutan på Bollvägen 11 där dom satt och käkade i köket, 70 meter bort.
– Själva bodde vi i 13...
Meddelandet om att ”Knatten” nu tagit plats i Svensk Bandys Hall of Fame får han per telefon en februaridag då han minst av allt är i någon bandymiljö.
Han promenerar nämligen i sanden på den flera kilometer långa stranden Las Canteras längs viken mitt inne Las Palmas på Gran Canaria.
– Svågern har en lägenhet här nere, så hustru Evy och jag brukar åka ner hit några veckor varje vinter bara för att må bra, berättar han.
– Bandyn missar vi inte för det. Här finns ju både tv och nätet. Så nog hänger vi med...
”Knatten”, skarpskytten som med sina kanonskott fick bandyvänner över hela landet att bli lyriska. Lika hårt sköt han från vänster som från höger:
– Det spelade ingen större roll. I varje fall inte på rullande boll. På liggande var jag däremot bättre från höger. Jag brukade också ha skaplig precision i skotten.
– När jag var ung ville jag spela på topp, åka och vänta på bollarna. Då jag blev äldre ville jag istället känna mer på bollen och komma bakifrån. Jag talade också om var jag fanns och hur jag ville att bollen skulle komma: snett bakåt i min högervinkel.
Den specialvinkel han oftast gjorde sina mål ifrån.
Skyttekung x 5
Fem gånger allsvensk skyttekung, 1972–1980. Som mest blev det 43 mål 1980. Totalt 404 – fast förmodligen var det nog några fler.
– Domarna hann inte se alla målen. Jag fick mål bortdömda för på den tiden fanns inga droppnät. Bollen slog ut igen – men som skytt ser man när bollen är inne i mål, säger ”Knatten” i Kaj Annebrants magnifika bok om idrotten i Sandviken, ”Hundra spännande år”.
Annars började karriären i Högbo AIK, även om det tidigt stod klart att ”Knatten” skulle hamna i stålstadens lag nummer 1, allsvenska SAIK:
– Eftersom jag bodde där jag bodde, så var jag ofta och kollade på SAIK:s träningar. Dom avslutades ofta med att man spelade två-mål med små målburar, och då fick jag och några andra smågrabbar ofta hoppa med.
– Så skulle man nog inte kunna göra idag...
Allsvensk debut gjorde ”Knatten” Olsson 18 år gammal den 15 december 1965 mot Skutskärs IF, och det första av de 404 målen ordnade han i sin fjärde match den 6 januari 1966 mot IK Heros. En hörnretur.
Tre SM-finaler blev det – tre förluster: 1971, 0-2 mot Falun; 1977, 1-3 mot Broberg; 1980, 3-5 mot Boltic. Fyra SAIK-mål gjorda av Paavo Pyykkö 2 samt varsitt av Stefan Westlin och Ralph Eriksson. Inget enda av skyttekungen – som i alla fall fick chansen.
Straffmissen
I SAIK:s 75-årsbok från 1976 läser vi om finalen 1971 då Falu BS tagit ledningen med 2-0 efter mål av Sören Norberg och ”Lollo” Berglund: ”I andra halvlek kom en vändning. Stig Sjödin var på väg igenom men blev fälld bakifrån. Straff och nu skulle väl SAIK kunna reducera. Knatten Olsson är ju den som inte brukar missa. Men den här gången hade skarpskytten inte fru Fortuna med sig. Bollen gick högt över. Var halvvägs ner mot Slussen innan den började sänka sig.”
– Meningen var att Stig själv skulle ha slagit straffen, men eftersom han blev fälld ville han inte, sa Sven Karlsson, tränaren.
– Jag var säker på att slå straffen i mål men fick inte någon bra träff, sa ”Knatten”.
Nog om det.
”Ovärderlig för SAIK”
46 landskamper blev det. Två VM-silver: 1975: 3–2 och 2–7 mot Sovjet – 1977: 3–2 och 2–3 mot Sovjet men också 1–2 mot Finland och 1–3 mot Norge.
”Knattens” landslagsöde var att han slogs om de centrala anfallsplatserna med spelare som till exempel Tobbe Ek och Bempa Ericsson. SAIK-tränaren Sven Karlsson, sedan ifjol också en av de exklusiva ledamöterna i Svensk Bandys Hall-of-Fame, utrycker det så här:
”Knatten hade ett tungt och precist skott, lite annorlunda. Synd att han aldrig fick några riktiga chanser i landslaget. Hans goda speluppfattning och fina, snabba framspelningar utnyttjades inte.
Han fick spela vänsterytter och blev oftast undanskuffad vid hörnor och frislag. Men för oss i SAIK var Knatten ovärderlig.”
På hemmaplan var han också sin klubb Sandvikens AIK trogen sedan han kommit dit som 13-åring. Anbud utifrån saknades inte. Men Knattens ständiga svar var: ”En gång SAIK – alltid SAIK”.
Fotboll med Sigge Parling
”Knatten” var också en duktig fotbollsspelare. Mittfältare i Sandvikens AIK:s div II-lag med lokala legendarer som ”Kulan” Jonsson, Stig Sjödin – ”han hade kunnat gå hur långt som helst under rätt träning” – Leif Ragnarsson, Rolf ”Dala” Dahlqvist och ”Robban” Carlström.
– Ja, jag spelade till och med tillsammans med Sigge Parling, VM-hjälten från 1958, som avslutade sin karriär i SAIK 1966–67.
– Det är klart jag funderat många gånger över om jag valde rätt, när tillfället till slut kom då jag måste välja: bandy eller fotboll? Men jag tyckte faktiskt det var roligare med bandyn. Och så ville man ju vara ledig på sommaren också...
Till slut måste man naturligtvis också komma fram till frågan: varför ”Knatten”? Du är ju ändå 176 lång...
– Stämmer. Men jag var naturligtvis bra mycket kortare, när jag kom med bland de större grabbarna. Det var en av de äldre spelarna, Roland Friberg – han värvades sedan till IFK Kungälv – som hittade på namnet. Sen fick det hänga med, ”Knatten”.
– Men, som du kanske märkte: jag svarade inte ”Knatten” när du ringde. Jag svarade ”Lasse”…