N

R

hofklubbor
60
Johanna
Pettersson

Ett av svensk dambandys största affischnamn – och dessutom en av de starkaste drivkrafterna i utvecklingen av sporten.

Johannas meriter talar sitt tydliga språk: tre gånger utsedd till Årets spelare, tre SM-guld (och ytterligare fyra SM-finaler), sex VM-guld och vinnare av skytteligan sex säsonger.

2006 gjorde Johanna 58 mål i serien - på 14 matcher.

Johanna Pettersson – en förnyare i svensk bandy
Stisse Åberg

|

I Tranås är ishockeyhallen och bandyplanen närmaste grannar och det går att promenera mellan dem med skridskoskydden på.Det ska svensk bandy vara tacksam för. Annars hade Johanna Pettersson inte blivit den skyttedrottning, den mästarinna och den viktiga förnyare för sin sport som hon aldrig verkar sluta vara. Nu är hon invald i Svenska Bandyförbundets Hall of Fame.

För vi börjar där nu när Johanna Pettersson tar plats i Svenska Bandyförbudets Hall of Fame – i hockeyhallen alltså. Där pappa Pettersson var tränare och där hennes bröder hela tiden fanns.

– Jag följde ju bara med på deras träningar. Det var så naturligt för mig att lära mig åka skridskor. Och så spelade jag hockey när jag var liten, med grabbar förstås, det fanns ju inget flicklag, säger Johanna Pettersson.

Det kommer att återkomma i den här berättelsen; det här att Johanna Pettersson hela tiden söker sig till en miljö som passar henne bäst – eller om det är hon som får miljön att utvecklas åt rätt håll. För när Tranås BoiS bestämde sig för att starta ett flicklag – då var Johanna Pettersson där. Genast. Först på plats.

– Jag fortsatte ju spela hockey, men det här kändes mer rätt. Att hela tiden byta om i domarrummet som tjej i hockey, nej… i bandyn fanns ju tillhörigheten. Det blev naturligt. Och vi hade ju ett ganska bra lag också som nådde framgångar i flickornas World cup och i flick-SM – så jag valde bandyn, fortsätter Johanna.

Och Tranås. Länge. Där det blev elitseriespel redan i början av 2000-talet. Hon var för bra för flick- och juniorlandslag och klev direkt in i A-landslaget med sin allt vassare klubba.

– Det var flera klubbar som hörde av sig, men min värld var ju Tranås. Jag bodde här, jag gick i skolan här, jag spelade bandy här. Jag behövde väl inte mer. Men efter gymnasiet började jag få upp ögonen lite grann. Sandviken var ju en av klubbarna som låg på och just då började ju SAIK få framgångar och jag såg finalmatcher på teve – och till slut var det inget svårt val.

– Jag behövde väl egentligen ingen övertalning, men Per Lodin som funnits med hela tiden i SAIK var den som jag hade kontakt med – och jag ville plugga och spela bandy. Det var till slut ett enkelt val, säger Johanna Pettersson.

Under intervjun ligger ett välfyllt anteckningsblock med Johanna Petterssons meriter på bordet. De berättar om en idrottskarriär och ett liv på bandyis som få skapat åt sig själv. Men det är nästan så att Johanna Pettersson vänder bort blicken från siffrorna på skytteligatitlar, SM- och VM-guld och utmärkelser som spelare och ledare. Men inte av blygsamhet, utan – ja vadå?

– Det läggs ju på hög, jag ser det nu. Men jag har aldrig varit en sådan som jagat saker. Jag vill göra bra saker. Jag kan jobba hårt för det mår jag bra av. Det där är en följdeffekt och den är jättefin – och gör man jobbet varje dag i veckan så får man effekt, konstaterar hon.

Det är det dock många som gör. Men alla vinner inte skytteligan sex gånger, eller gör 58 mål i ett seriespel på 14 matcher som det blev 2006 – en notering som först slogs säsongen 2021–22 av Villa-Lidköpings Tilda Ström (73).

Alla är inte med och vinner sex raka VM-guld.

Alla blir inte utsedda till årets spelare tre gånger.

Alla blir inte… ni förstår vart vi är på väg?

– Det är väl min styrka då. Jag har tränat sedan jag var liten tjej, jag har alltid älskat att göra det. Jag orkar göra det varje dag, just för att jag mår bra av det själv. Det här är kanske något i mig som kommer hemifrån, fortsätter Johanna.

Letar man bland artiklar som skrivits om Johanna Pettersson så beskriver de snabbt och stereotypt den här skickliga målskytten som anfallare. Det rättar hon själv snabbt.

Det ska stå mittfältaren i faktalådan. Och där kommer också en förklaring och en bakgrund till vem hon var på isen och sedan vid sidan om – spelaren och ledaren som såg saker som inte andra såg. Som letade möjligheter, som tog nya vägar – och som vann tack vare sin nyfikenhet.

– Det här är märkligt. Jag missade inte en match under min elitkarriär på grund av skada eller sjukdom. Det var väl en stor dos tur, men också att jag skötte min kropp.

Ändå – som målskytt sticker man ju in klubban och kroppen på ställen på en bandyplan där det kan göra ont att vara.

– Ja, man får en del slag. Men jag kunde värdera lägen. Jag hade rätt klart för mig vad jag skulle göra när olika situationer uppstod. Det är också en mental kamp där ute. Ibland hade man en spelare framför sig och en bakom sig hela tiden. Så för att nå de där titlarna måste man slita lite mer än de andra…Titta på killar som Murren (Magnus Muhrén), Erik Pettersson eller Christoffer Edlund – det krävs dubbel effekt av dem som har superkrafter.

Hon har gjort målen. Och hon har nått målet. Flera gånger dessutom.

Och det visar sig att det finns guldkorn som glänser lite extra även i en hel skattkista. Ett ur minnenas arkiv. Ett som tydligen gav en insikt om vad som behövdes.

– Redan andra säsongen i SAIK gick vi till final och fick den där förstagångskänslan. Att gå till final var vinsten, men sedan klarade vi inte mer. Det blev platt fall, det blev väl 0–10 mot AIK. Men det är matcher man måste gå igenom. I en final handlar det om att vinna kampen, lagen kan allting om varandra redan. Man måste ut och kriga bara, sägeer Johanna Pettersson.

Längtan efter VM

Efter framgångarna, med första SM-guldet med SAIK 2007, kom efter några säsonger en svacka i karriären och ett kort-kort uppehåll när hon sökte med blicken utan att först se utmaningen. Men den fanns där. På Trudstadion i Irkutsk.

– Jag ville verkligen spela VM igen och det var något enormt att uppleva. Vi hade ett bra landslag då och trycket var enormt under finalen.

11 600 åskådare såg matchen där Johanna Pettersson kvitterade till 1–1 – och Sverige och hon sedan vann sitt sjätte raka VM-guld.

– Hela den upplevelsen. Resan, finalmatchen, allt. Man kände sig som ett proffs, berättar hon.

Den säsongen gick SAIK också till final utan att ha förlorat en match under hela säsongen – förrän efter förlängning mot AIK.

– Jag kände att jag ville ha ett SM-guld med det här laget. Det var mycket ett nytt, ungt gäng i SAIK och jag kände att jag ville vinna ett guld med dem.

Så blev det också, när SAIK tog sitt andra mästerskap på 2000-talet och under Johanna Petterssons era.

– Sedan trodde jag att jag var klar. Det trodde jag verkligen. Sedan kom det här med Skutskär, som egentligen började som en skämtgrej, mellan Louise Andersson och mig och hennes systrar Malin och Camilla hakade på. Men sedan ringde Kent Hockman och det rullade igång och samtidigt tyckte jag att dambandyn börjat gå på lågvarv, det var lite mellanmjölk.

Där, i Skutskärs gröngula dräkt och på en utomhusplan som hade återuppstått några år tidigare, var Johanna Pettersson med och skapade något unikt. Utan att det egentligen var meningen.

– Vi samlade ihop ett gäng som ville spela bandy med hjärtat. Malin Andersson sa åt mig att om du blir tränare och spelar så skriver jag på – och så följde en rad andra spelare med.

– Vi fick skapa vår egen miljö. Det var väl inte perfekta förhållanden, men det finns idioter som jag och några till tydligen. Man har kul när man gör bra saker. Man har kul när man lägger ned hårt jobb. Och jag tror att vi var bland dem som tränade hårdast, Säger Johanna Pettersson.

Den där säsongen i allsvenskan kunde ha gjorts på en skridsko. Sedan kom första elitseriesäsong.

– En kväll när vi skulle träna var det snöstorm. De flesta hade väl inte ens gått ut. Men det här gänget… vi körde skridskofys med skyfflarna och skottade upp en plan där vi kunde spela fyra mot fyra och alla körde stenhårt. Vi hittade styrkan i sådana delar och vi visste hela tiden att motståndarna, när de satt i bussen, bara skulle tycka det var jobbigt att möta oss på vår hemmaplan.

– Men sedan. Att vi vann SM-guldet. Det var det ju ingen som trodde. Vi blev ju fyra i serien, men sedan valde inte Kareby som vann oss utan AIK – och vi fick möta Västerås SK, säger en nöjd Johanna Petterrson.

I den första hemmamatchen vann Skutskär med uddamålet, men förlorade sedan den andra semifinalen i ABB arena – och det blev en avgörande.

– Efter uppvärmningen hade jag hittat en gammal buckla i omklädningsrummet och ställde fram den. När spelarna kom in tittat de på den och var knäpptysta. Ingen sa något. Jag kunde inte läsa av vad det hade fått för effekt eller vart det skulle ta vägen.

Det bar ända till Studenternas. Det bar till Skutskärs första SM-final sedan 1964. Det bar ända fram till ett sensationellt SM-guld.

– Jag tänkte direkt efter att vi slagit VSK att nu puttar jag in allt. Jag hade tidigare samlat alla informella ledare i laget, tjejer som varit med förr. Malin, Sara Adolfsson, Alina Zinkevitj, Linnea Gunnarsson för att de skulle ge energi till alla andra.

– Under en finalveckan svävar alla iväg, så är det alltid. Men vi satte oss ned redan på måndagen och pratade om kläder, frisyrer, allt det där andra och var klara med det. Och jag märkte att ingen var trött. Och jag tänkte – vem ska kunna köra över det här laget.

Ingen visade det sig.

– AIK hade ju halva svenska och ryska landslaget. Vi hade en blandning av rutin och unga spelare. Och jag sa bara – håll i början. De kommer att storma oss – men sedan avtog deras press. Vi gjorde 1–0, vi fick vår straff och vi avgjorde med ett hörnmål, säger Johanna.

Här är titeln som Johanna Pettersson vann som både spelare och ledare.

Det märks i rösten, när hon med värme och känsla i orden berättar om en final som lyfte svensk dambandy med ett publikrekord på 5 198.

– Jag har fattat det efteråt. Vad vi betydde för svensk dambandy och vad den här finalen betydde. Nu är man ju kvar där uppe publikmässigt och det har blivit en explosion i sporten. Man såg nog oss som en underdog och alla gillar en sån. Ja, förutom konkurrenterna då.

Skutskär gick till final och föll knappt två säsonger i rad efter det, men lade inför säsongen 2022–23 ned damlaget.

– I längden var det kanske inte hållbart. Inte på den nivån. Men för mig var det fantastiskt att få vara med om och säkert för många andra i klubben också.

– Jag har aldrig lockats av att komma till ett lag för att vara med och vinna. Jag vill vara den som är med och skapar en stark grupp och det fick jag vara med om här.

Förutom den är SM-guldmedaljen om halsen så fick Johanna Pettersson också utmärkelsen Årets ledare i svensk bandy, som blott den andra kvinnan någonsin. Efter Skutskär var karriären som spelare över. Och också som ledare nere vid isen. Nu handlar det om att förbereda kommande generationer – på olika platser.

– Nu är det privat mina egna barn som jag vill ska få prova på det som de vill – och så jobbet som jag stortrivs med. Något lag vill jag inte jobba med, det har jag gjort klart.

Johanna Pettersson är instruktör på bandygymnasiet i Sandviken.

– De som kommer hit vill något. De vill träna mycket och de tar åt sig instruktioner. Det här gillar jag.

Meritlistan här intill kunde förresten ha utökats ytterligare – för Pettersson har några gånger varit SVT:s expertkommentator på sändningarna från SM-finalerna.

– Jag fick frågan tidigt 2018 också, men sa väl till slut att jag inte skulle ha tid, säger hon med ett skratt.

Klokt och vettigt. Man har ju inte tid att kommentera den bandyhistoria man själv ska vara med och skriva på isen. Och nu är Johanna Pettersson invald i Svenska Bandyförbundets Hall of Fame som nr 60 och som femte kvinna.

Nr 60 Johanna Pettersson

Född: 19 augusti 1982.
Position: Mittfältare.
Moderklubb: Tranås BoIS.
Klubbar i karriären: Tranås, Sandvikens AIK, Skutskärs IF.
Meriter: Tre SM-guld, Sandvikens AIK (2007 och 2013), Skutskär (2018). Även SM-finaler 2003, –12, –19 och –20.
Sex VM-guld (2004, –06, –07, –08, –10, –12).
Vinnare av skytteligan 2003, –05, –06, –07, –08 och –10.
Årets spelare  2003, –05 och –08.
Årets ledare i svensk bandy 2018.
Bor: Gävle.
Familj: Sambo och två barn.
Yrke: Lärare/instruktör på bandygymnasiet i Sandviken.
Övrigt: Har suttit ett år i svenska bandyförbundets styrelse. Två gånger utsedd till Gästriklands bästa idrottskvinna.