N

R

hofklubbor
56
Per-Olof “Poppen”
Pettersson

En av 80-talets stora målvakter som fick kröna sin långa karriär med SM-guld i IFK Motala.

“Poppen” är något så unikt som en hallänning som blev världens bästa målvakt och det med en imponerande meritlista: 1 VM-guld (1987), 1 VM-silver (1991), 1 VM-brons (1989), 1 SM-guld (IFK Motala 1987), två SM-silver (Sandviken 1980 och IFK Motala 1985),

61 A-landskamper, 450 allsvenska matcher och årets junior (1980). Reaktionssnabbheten och de snygga räddningarna blev “Poppens” signum och gjorde honom till en evig hjälte i Motala.

Poppen - hallänningen som blev världens bästa bandymålvakt
Lars Östling

|

hall6

Han är något så unikt som en hallänning utsedd till världens bästa bandymålvakt. Nu är Per-Olof Poppen Petersson dessutom invald i bandyns Hall of Fame.
– Jag blir alldeles tagen och väldigt glad. Vilka otroliga namn som är med - och så får jag vara med i den församlingen, säger Poppen.

Om du hängde med i bandy på 80-talet så bör du minnas IFK Motalas fantastiska prestationer. Den lilla östgötska orten med 29 000 invånare blev plötsligt en tuff utmanare till den tidens gigant Boltic.
Med en försiktig satsning som startade 1980 plockades talanger in i en trupp med lokal prägel.
En av talangerna var en ung målvakt från Torup i Halland, och han skulle visa sig bli en av IFK Motalas största namn genom tiderna: Per-Olof Poppen Petersson. 1987 är fortfarande det magiska året för både Motala och Poppen: då tog klubben sitt (hittills) enda SM-guld, Poppen tog dessutom VM-guld och utsågs till världens bästa bandymålvakt.
Du undrar kanske hur det kom det sig att en kille från Halland bestämde sig för att bli bandymålvakt?
– Redan som liten grabb ville jag vara målvakt, både i fotboll och handboll, berättar Poppen. Och det var fotbollsmålvakter som Ronnie Hellström och Sven-Gunnar Larsson som var mina största förebilder. Jag började hemma i köket genom att kasta bollar i väggen och slänga mig på golvet. Det gjorde mamma ganska irriterad…
– Jag hade nog kunnat bli skaplig i fotboll och handboll även om jag var lite för kortväxt. Men jag hade tur att få en bandytränare som Bengt-Åke Torhall som alltid ställde upp och som trodde stenhårt på mig. Jag har honom att tacka för mycket. Jag fick åka på ett så kallat knoppläger (utvalda pojkar från olika distrikt) och sen blev jag uttagen till pojklandslaget.
Och det fanns faktiskt förebilder på orten de enstaka gånger en is kunde spolas upp. Torup hade ett skapligt bandylag på 70-talet och spelade i nästa högsta serien fyra gånger.
– En klassisk klubb som Nässjö IF kom på besök och det gjorde stort intryck på mig som ung pojke, berättar Poppen. Men på den tiden var det som sagt så milda vintrar att Torup knappt kunde spela några hemmamatcher.
Så vad gjorde en 16-årig kille hallänning som bestämt sig för att satsa på en målvaktskarriär i bandy? Jo, han flyttade 60 mil norrut till bandygymnasiet i Sandviken.
– På den tiden kunde man knappt se bandy på tv, så när jag började i Sandviken tittade jag på SAIK:s målvakt Hans-Erik Grönvall. Då fick man se riktiga elitmatcher och jag var imponerad. Jag tyckte även att Jörgen Johansson (Ljusdal och Västerås) var rätt vass i mål.

Ledarna på på gymnasiet var Rolf Käck och SAIK-tränaren Sven Karlsson, som för övrigt kom på smeknamnet Poppen.
– Ja, han började med det på gymnasiet och sen har det hängt med.
Historiskt guld med MotalaDu var med och tog IFK Motalas hittills enda SM-guld 1987. Hur fick ni ihop ett så bra lag?
– Kontinuiteten gjorde att vi var starka. Vi som hade kommit i början av 80-talet fanns kvar, men det kom alltid in ett par starka nyförvärv varje år. Till slut hade vi ett väldigt samspelt och skickligt lag, säger Poppen.

– Motala drog enorm publik på 80-talet och vi blev ett topplag. Men det fanns ju inte så mycket annat i lilla Motala på den tiden och för många var det väl nyhets behag att komma och heja på oss. Säsongen 1982–1983 hade vi 3 000 åskådare i snitt. Jag minns en match när vi mötte Ale Surte och dimman låg så tät över arenan att ingen kunde se något. Trots det stod det 3 000 personer på läktarna, säger Poppen.
1984 sattes det ett publikrekord på 8 200 åskådare, när Motala mötte Boltic i en tredje och avgörande semifinal. Frågan är om det rekordet kommer stå kvar för all tid.
Minnas du något från guldmatchen 1987?
– Ja, rätt mycket faktiskt. Det händer att jag fortfarande vevar episoder i huvudet. Vi var i final 1985 mot Boltic men allt blev så stort när vi kom till Stockholm. Vi var inte vana vid all uppståndelse och klarade inte av att hantera pressen på planen. Vi förlorade knappt med 3–4.
Men två år senare visste vi vad som väntade och vi kunde fokusera mer på matchen.
Finalen den 22 mars 1987 på Söderstadion var en oerhört jämn tillställning mot Boltic, som hade tagit sju SM-guld sedan 1979. Matchen gick till sudden death då Motala tilldömdes en straff. Stockholmskillen Håkan Rohlén fick chansen att avgöra. Men strax innan straffen skulle slås passade Poppen på att ge ett tips:
– Jag sa till Rohlén att slå bollen ett par decimeter ovanför isen. Boltics målvakt Anders Bridholm, som jag kände väl, visste att Rohlén alltid slog bollarna längs isen. Och Rohlén lyssnade faktiskt, otroligt att han kunde sätta bollen så exakt i det läget, säger Poppen.
Matchen slutade 3–2 och SM-guld till IFK Motala var ett faktum.
Fina minnen från lång karriär
Har du andra starka minnen från din karriär?
– Ja, det finns några saker som sticker ut, som första gången jag fick möta ryssarna i A-landslaget i Uppsala. Det blåste rätt bra och ryssarna hade medvind i första halvlek. Det blev en skräckupplevelse i början. Tempot var ju enormt jämfört med vad jag var van vid. Jag kände mig så oerhört liten när de kom i fart. ”Hur fasen ska jag klara detta?” tänkte jag. Men vi vann faktiskt och jag räddade någon straff.
– Jag har faktiskt sällan förlorat mot ryssarna, de matcherna passade mig när man väl hade vant sig vid tempot.
– 1985 mötte vi Vetlanda i semifinal och jag fick göra en drömräddning, det var ett skott från Pelle Lennartsson som tog i isen på min handled och jag klistrade bollen med en hand. Stefan Karlsson sa till mig i halvtid: "nu får du fan ge dig". Vi vann med en minut kvar, Tomas Karlsson avgjorde inför 6 000–7 000 personer, och vi gick till SM-final.
Hur skulle du beskriva dig själv som målvakt?
- Jag levde på min reaktionssnabbhet, och var ganska smidig och rörlig.
Du har beskrivits som perfektionist. Vad innebar det?
– Man gör allt man kan så bra som möjligt. Jag läste om att Thomas Ravelli var så rädd för att misslyckas. Det var jag också... väldigt rädd att göra misstag. Så man fick nöta som fasen på träningar för att inte misslyckas. Som målvakt är man ju ganska utsatt.
Kunde du gräma dig över missar?
– I början ja. Det var nästan för mycket ångest många gånger, framför allt innan avslag. Jag försökte alltid undvika att titta på matchklockan. Då tappade jag skärpan även om vi ledde med 7–0, säger Poppen.
Tog din kropp stryk? Ni målvakter hade ju för sjutton bara tunna handskar och små benskydd.
– Fingrarna är lite krokiga, sen har jag tvingats byta båda höftlederna. Det beror på alla skridskoparader och träningar. Men nu är det inga problem. Jag får inte springa, men cykla och gå fungerar.
– Vi såg ut som streckgubbar jämfört med dagens målvakter. Jag hade nog inte trivts i de stora byxorna och benskydden. Det är ganska svårt att kasta sig såsom vi gjorde. Visst, jag kanske överdrev ibland på enklare skott, men publiken gillade att man fick det att se häftigt ut. Däremot gillade inte min pappa att jag kastade mig. ”Måste du slänga dig ner?" sa han. Men det var skoj tyckte jag.
Vilka spelare var klurigast att möta?
– Rätt många. Hasse Johansson i VSK och Patrik Johansson i Vetlanda var rätt djävliga. Och Jonas Claesson när han slog igenom. Han gjorde sitt första mål på mig när han debuterade i Vetlanda. När Pelle Hedqvist skulle slå hörna var man skakis. Han sköt fruktansvärt hårt. Vi mötte Broberg när Hedqvist sköt en bombare mot ena stolpen. Jag hann få upp handen framför vår forward Östen Eriksson i muren och han var så tacksam: ”tack snälla, tack snälla” sa han.
– Och Anders Nyqvist i Vänersborg hade ett fruktansvärt jäkla skott. En gång såg jag en kanon från hans klubba, men jag hann helt enkelt inte få upp händerna, säger Poppen.
Det var inte bättre förr - dagens bandy är bättre
Din son Linus Petersson spelar ju i AIK, och du följer bandy ganska noga. Så vad säger du om dagens bandy? Några regeländringar du vill se?
– Det är ett helt annat spel idag. För några år sedan vände lagen ur och spelade hemåt så mycket att det blev hopplöst tråkigt. Men de sista åren har det blivit bättre. Regeländringar har gjort spelet bättre, som en hörna istället för fem hörnor på raken och att man inte får passa hem till målvakten. Jag fick kasta ut 100 utkast på min tid, det var inte så kul att se på. Upprepande, småförstörande slag borde domarna kanske agera mer på. Annars vet jag inte direkt något.
Frillesås ligger ju nära dig, på gränsen mellan Varberg och Kungsbacka. Men har du spelat där någon gång?
– Jo, när jag var knatte i Torup, då såg Sjöaremossen ut precis som idag. Jag har sett Frillesås senaste tiden och det är fantastiskt att de kan vara i högsta serien.
Nu är du med i Hall of Fame. Hur känns det?
– Känns helt fantastiskt. Jag är helt överväldigad med det lilla jag åstadkommit jämfört med andra invalda som vunnit åtta SM-guld och en massa VM, avslutar Per-Olof Poppen Petersson.

Nr 56 i Hall of Fame

Invald: 2022
Född: 18 januari 1961
Klubbar: Torup, Sandviken, Tranås, IFK Motala (1981-1996), två säsonger i Nässjö IF på 90-talet
Position: Målvakt
Meriter: 1 VM-guld (1987), 1 VM-silver (1991), 1 VM-brons (1989), 1 SM-guld (IFK Motala 1987), två SM-silver Sandviken (1980) och IFK Motala (1985), 61 A-landskamper, 450 allsvenska matcher, årets junior (1980), invald i bandyns Hall of Fame 2022
Bor: Halmstad
Familj: Sambo Camilla, sönerna Jim, Hampus och Linus