N

R

hofklubbor
33
Jan-Erik
Flink

”Flinken” var ett underbarn. Men inte som bejublad forward utan som back/centerhalv med allsvenskans ”längsta” klubba och snabb baklängesåkning. Han debuterade som 16-åring i allsvenskan med Broberg. Året efter vann han SM-guld med Broberg. 20 år gammal debut i A-landslaget.

Efter karriären har han fortsatt som tränare/ledare, bland annat som ledamot i Svenska Bandyförbundets styrelse.

Försvararen med ”den långa klubban”
Bo Hansson

|

flink

Det var i försvaret som Jan-Erik Flink kände att han verkligen gjorde nytta och trivdes. Och få svenska försvarare har genom åren lyckats stoppa så många sovjetattacker som ”han med sin långa klubba”. Han gjorde kometkarriär som defensiv klippa – och är invald som nr 33 i bandyns Hall of Fame.

Jan-Erik Flink var tidigt en mogen bandyungdom, och hans bana gick mycket brant och mycket snabbt uppåt – eller vad sägs om detta:
• Bara 15 år gammal debut i Wallviks A-lag i dåvarande Division II
• Vid 16 debuterade han i Allsvenskan för Broberg
• Med 17 år (+ bara 1 månad) seger med Broberg i SM-finalen
• När han var 18 hade han 2 SM-guld – ensam om det i modern tid
• Med 19 år var han yngst i Pressens lag mot Landslaget 1965
• Just fyllda 20 in i A-landslaget första gången av 70
• VM-premiär 21 år gammal första gången av 5
(borde varit både fler VM och fler landskamper - se nedan)

Till skillnad mot de flesta grabbar som börjar spela lagspel hade han inga drömmar om att bli skyttekung. Han upptäckte mycket tidigt att försvaret var hans gebit, att det var där han kände att han verkligen gjorde nytta och trivdes. Han var tuff men sällan ojuste. Han tänkte i förväg och täckte i förväg, där andra chansade. Han tränade tidigt mycket på - och blev något av specialist på det - att åka baklänges, ytterst värdefullt för en försvarare.

Även om han spelade centerhalv/libero en hel del är det som högerback jag personligen minns honom bäst. Han var inte någon bjässe (nåja, 1,80) men gav intryck av att vara större och tyngre än han var (cirka 77 kilo). Han var en friskus, rörlig och snabb, men en pålitlig friskus – inte en chanstagande. Han hade blick för spelet och kom rätt i de flesta situationer. Att försöka passera honom var som att ta sig förbi en en-och-en-halv ”vanlig” försvarare..

Detta berodde även till stor del på hans väldiga räckvidd. En låg åkställning gjorde att han kunde nå längre med klubban än de flesta. Jag vet att jag en gång i ett referat sa:
- Det är som om Flink har längre klubba än andra – han når så långt att han fångar in bollar som motståndarna inte räknar med att han ska nå.

Få svenska försvarare genom åren lyckades stoppa så många sovjetattacker som ”han med sin långa klubba”.
I sin så att säga andra landslagskarriär blev han den efter ”Bempa” Ericson mest givne i laget. Jag minns en poäng från en presskonferens inför ett VM, där någon journalist  inledde med att fråga förbundskaptenen
-Nå, vilka spelare har du tagit ut nu förutom förstås Bempa och Flink?!

Med landslaget var det  annars så, att han liksom fick två karriärer där.  Han kom in under Uno Wennerholm som också gjorde honom till VM-spelare 1967 – det väldigt speciella VM, där vi var på vippen att för första gången ta guld men fick nöja oss med brons! Vi var ett enda mål från guld – exempelvis på den solklara straff vi skulle haft strax före slutet men inte fick. Det blev alltså bara brons; Finland tvåa på fler gjorda mål mot Norge...

Wennerholm efterträddes som FK av Walter Jagbrandt, och han tog visserligen ut Flinken till VM -69, men sen vart det mer eller mindre stopp dem emellan.
-Jag tillhörde inte Jagbrandts favoriter om man säjer så...  kommenterar han idag. Han tyckte inte jag spelade tillräckligt råbarkat.

Så det blev tunt med Jan-Erik i blågult några år, tills Jagbrandt efterträtts av Curt Einarsson och senare Mats-Allan Johansson. Då blev han åter en av de givnaste bland de givna.
- Då upplevde jag också en av de mest minnesvärda matcherna i karriären, nämligen när vi 1974 i Chabarovsk för första gången vann mot Sovjet på deras hemmaplan. Det kändes magiskt.

Andra höjdpunkter:
- Så klart trettondagen 1962. när jag debuterade i Wallviks div.II-lag mot storlaget Falun, där själva Bempa spelade. Falun var nere i dåvarande div. II då. Sen på nyårsaftonen samma år med allsvensk debut i Broberg och förstås några veckor senare svensk mästare som helt nybliven 17-åring med Broberg mot Edsbyn i SM-finalen på klassiska Stadion i Stockholm.

Som framgår av faktalistan ovan har Flinken varit en sportens mångsysslare, bl.a. var han TV-puckare för Hälsingland ett år och halkade in i landhockey-landslaget. Och efter att ha sett honom i både bandy och landhockey bjöd den legendariske Brynäs-ledaren Ture Wickberg ned honom till träning i Gävle med lagets alla stjärnor - ”Tigern” & Co.

Men Jan-Erik Flink blev bandyn trogen, och han har aldrig lämnat den, inte slagit sej till ro med alla tidigare ledar- och tränaruppdrag (se listan ovan) utan är än idag, vid 71 års ålder en drivande kraft i sporten – främst som ordförande för bandyns jättestora Distrikt Nord, dvs från Dalarna och Gästrikland i söder till Norrbotten i norr.

Vad vill han helst med svensk bandy idag?
- Främst att den kan leva vidare i de små orterna och städerna – de äkta bandyorterna.

Nr 33 i Hall of Fame

INVALD: 2017
FÖDD: 8 febr. 1946 - Ljusne
MODERKLUBB: Wallviks IK
ALLSVENSKT SPEL: 1962 - 82
KLUBBAR: Broberg, Bollnäs, SAIK
POSITION: Försvarare, mestadels högerback och libero
VM: 21 matcher i 5 VM – 4 silver, 1 brons
LANDSKAMPER: 70
SM-FINALER: 5 varav mästare i 2
STOR GRABB: 143 (år 1967) 50 landskamper 27/1 1977 fick guldur nr.11
YRKE FÖRE PENSION: Distriktschef HSB Gävleborg 1996 - 2011
TRÄNARE: Broberg 85/86 & 86/87 Bollnäs 87/88
LEDARUPPDRAG:
Sv. Bandyförbundets styrelse 1997 - 2002
Ordf. Region Nord 2011 - 2012 och 2012 - 2013
Ordf. Hälsinglands Bandyförbund 1995 – 1998 samt 2012 - 2013
Ordf. Bollnäs GIF 1988 - 89
Ordf. Bollnäs GIF Jubileumskommitté 1995 100 årsjubileum
Ordf. Bandyns Distrikt Nord 2013 – ff.
ANDRA UTÖVADE IDROTTER:
Bordtennis – Orientering -  Fotboll -
Ishockey (TV-pucken för Hälsingland!)
Landhockey (6 landskamper!)