1941 möttes Sveriges och Finlands A-lag i två landskamper, någonting mycket ovanligt. Sen starten 1919 handlade det alltid om en landskamp per år mot arvfienden, utom 1926, då det spelades två. Anledningen till det var isbrist året innan. Men då 1941 års landskamp mot Norge utgick pga kriget, spelades det i stället två finnkamper. Centerhalv i det svenska landslaget spelade sedan 1936 söderkisen Hilding Gustafsson, ”Moggli” kallad, från Reymersholms IK.
Han hade aldrig förlorat en finnkamp, så här var hans resultatrad sedan A-landslagsdebuten: 5-3, 2-0, 4-3, (skadad 1939), 2-1. Men inför 1941 års första finnkamp, som spelades i Helsingfors, fick bandy-UK för sig att testa ett nytt mittförsvar. Bengt Eriksson från Huge fick spela centerhalv i stället för ”Moggli”, som förflyttades till B-landslaget.
Rockaden utföll med råge till ”Mogglis” fördel. ”Bilagan” vann med 4-1 och ”Moggli” var isens bäste spelare på Stockholms Stadion. Samtidigt förlorade A-landslaget för första gången sedan 1934. 5-3 blev siffrorna till hemmalaget.
Behöver det tilläggas att ”Moggli” åter spelade centerhalv när A-landslagen möttes i årets andra landskamp, nu på Stadion. Sverige vann med 3-2. I Idrottsbladet dan därpå skrev Eric ”Bassen” Skiöld, själv landslagsman på 20-talet: ”Vid den första landskampen tog sig UK för att experimentera och lät ”Moggli” stanna hemma. Den finske centern Sakari Salo skojade då friskt med det svenska försvaret och nederlaget blev stort.
I returmatchen var ”Moggli” åter med varvid Salo snabbt gjordes till en mycket obetydlig spelare. UK har bara att konstatera att bandylandslaget står och faller med reymersholmaren”.
Given i det svenska försvaret
”Moggli” var sedan gjuten i det svenska försvaret till och med vintern 1948. Han var därmed svenskt mittlås i 12 vintrar (ej 1939). Hans landslagskarriär slutade med 11 A- och 2 B-landskamper. Mycket på den tiden, då det bara spelades en A-landskamp per år. Mot Finland. Laget mot Norge var oftast B-betonat. Och utbytet med dåvarande Sovjet inleddes först 1954.
”Moggli” var en genuin söderkis. Han växte upp på ön Reimersholme i Mälaren, mitt i Stockholm. Han var tidigt ett ”vattendjur”, älskade att bada på sommaren och fruset vatten på vintern. Redan som 13-åring kom han med i seniorlaget i Charlottenburgs bandyklubb och var med om att slå ut mera etablerade Reymersholms IK i pokalserien, en klassiker inom stockholmsbandyn 1911-1990. Det var en framgång som samtidigt innebar att Charlottenburg (med hemvist på Reimersholme) snart upplöstes. De bästa spelarna försvann till Reymers.
Nästa vinter, 1929, spelade ”Moggli” i Reymersholm, där han inledde karriären som vänsterytter i juniorlaget. Som 16-åring fick han följa med IF Linnéa som lån till Viborg i Finland. Där väntade de då fruktade ”vargarna” som motståndare. ”Moggli” visade ingen respekt. Han spelade ytter och snurrade upp de berömda finska motståndarna gång på gång. Efter den fina insatsen var han given i Reymers A-lag. Vintrarna 1936-37 och 42-48 spelade Reymers i allsvenskan.
”Moggli” fanns med samtliga år, utom 1948, då han gästspelade i Edsbyn, där bygdens sågverk lanserade ”Moggli-klubban”.
Akrobat på skridskorna
”Moggli” var en allroundspelare, men han trivdes bäste med att spela centerhalv. Han var bevisligen den första riktigt stora skridskoåkaren i svensk bandy. Så här presenterades han av signaturen Carolus i Idrottsbladet 1942: ”Mogglis storhet i bandy är hans enastående snabbhet och skridskofärdighet, han är en akrobat på skridskorna, han startar snabbare än en bensinmotor och har en ovanlig blick för spelet och vet på pricken vad motståndaren tänker ta sig för”.
Att jämföras med en bensinmotor under krigsåren (1939-45) var något oerhört stort. De motorfordon som då fick framföras i landet drevs i brist på bensin med gengas. Varifrån fick då ”Moggli” sin snabbhet? Med buspojkens glimt av ironi, som filmens Anderssonskans Kalle, hade han alltid svaret klart: ”Jag gillade att jumpa, att hoppa på isflaken på Mälaren runt Reimersholme och Långholmen”. Kvick som en ekorre hoppade han från flak till flak. ”Moggli” blev snart traktens jumpningsmästare, även om han då och då råkade trilla i ”plurret”.
På isflaken lades grunden till en framgångsrik bandykarriär om man får tro honom själv. Men metoden bör knappast rekommenderas till kommande släkten bandylirare.
Matchens lirare med brutet finger
1942 stod ”Moggli” på topp. Då spelade han allsvenskt med sitt kära Reymers i både bandy, ishockey och fotboll. Han var också landslagsman i alla tre sporterna. Förutom de 11 A-landskamperna i bandy, spelade han sju landskamper i fotboll och en i ishockey (1934 mot Österrike). Sin allra bästa match i bandy gjorde han mot Finland 1937 på Stadion. Sverige vann med 2-0 och ”Moggli” erhöll Kabompokalen som matchens bäste lirare. Då hör det till historien att ”Moggli” i matchens inledning fick ena lillfingret avslaget. Men sedan han spjälat fingret med fyra tändstickor (!) spelade han oberörd vidare.
”Mogglis” favoritsport var bandy. Så här uttryckte han sig för Expressens Karl-Erik ”Kerj” Jonsson i mitten av 40-talet:
”Att få glida fram på en nyspolad is en solig vinterdag slår allt. Bandy är alla tiders spel, så mjukt, så skönt, så lekande och lätt, men samtidigt så fartfyllt och ettrigt”.
Vad tyckte han då om ishockey?
”Hockey spelade jag bara för att träna skridskoåkning inför bandymatcherna!”.
Grodan förvandlades till Moggli
Svensk idrott hade sina favoriter under krigsåren på 40-talet. Här fanns skidornas ”Mora-Nisse” Karlsson, fotbollens och ishockeyns ”Svenne Bergquist bäst på plan”, löparfenomenet Gunder Hägg, boxaren Olle Tandberg. Men här fanns också ”Hela idrotts-Sveriges Moggli”, som han presenterades i uppslagsboken ”Sportens lille jätte”. Varifrån fick då Hilding Gustafsson från Reimersholme sitt smeknamn?
I sin ungdom kallade kompisarna honom för ”Grodan”, då han älskade att vistas i och på vatten både sommar som vinter. Men så läste en kompis ”Djungelboken” och tyckte att Hilding påminde om ”Mowgli”, huvudfiguren i Rudyard Kiplings bok. På södersnack förvandlades Mowgli snabbt till det mera lättuttalade ”Moggli”. Så gick det till när Hilding Gustafsson fick det smeknamn som snart skulle spridas runt hela idrotts-Sverige.