N

R

hofklubbor
19
Håkan
Sundin

Hann med fyra VM-silver som spelare innan han blev förbundskapten och 1981 ledde sverige till första VM-guldet, ”Bragden i Chabarovsk”.

Håkan Sundin ledde Sverige till första VM-guldet 
Bo Hansson

|

sundin

Det var den kalla vintern 1975 VM i Finland, vi hade i öppningsmatchen uppe i Torneå för första gången vunnit en VM-match mot Sovjet, och det skulle räcka med oavgjort i returen i S:t Mickel nånstans borta i östra Finland - inte så långtifrån gränsen mot just Sovjet - för att vi äntligen skulle bryta den sovjetiska VM-raden om 8 guld på 8 spelade VM.

Det var stora förväntningar i och kring laget och bland oss i media, när drömmen om VM skulle förverkligas en mörk, iskall onsdagskväll på en ödslig bandybana omgiven av nästan ingenting annat än en tät finsk skog utanför S:t Mickel. Egentligen ett märkligt öde ställe att spela det som i realiteten var en VM-final på.

Men hej, vad våra förhoppningar och förväntningar blixtrande snabbt försvann! Ridån bara brakade ned nästan innan den riktigt hunnit gå upp - för inom 5 minuter hade ryssarna gjort 2-0 och fullföljde snart denna chockstart med att öka till 3-0... Det svenska laget var som vilsekommet i den finska skogen. - Eländet slutade med snöpliga 2-7.

Det hade varit ”Bempa” Ericssons sista chans till VM-guld, och han bara försvann nånstans ut i mörkret efter slutsignalen – han som var den man alltid intervjuade efter varje match. Det bara var så - alltid "Bempa". Och nu så plötsligt fanns inte han. Han  hade otröstligt sörjande sörjande flytt ut i mörkret. Vem skulle man då intervjua? Knappt någon såg ut att vilja bli tillfrågad...

Jag bestämde mej för den lugne lagkaptenen. Jo, han ställde upp, och han lade fram en klarsynt, väl formulerad och helt logisk förklaring till debaclet – främst att vi ännu inte var mogna att besegra ryssarna när det verkligen gällde, att deras proffsträning var övermäktig, att vi hade närmat oss dem men inte nått i jämnhöjd än, att vi trots allt måste försöka satsa ännu hårdare för att ta det där sista steget upp till sovjeternas klass.

Finska TV:n YLE hade inte kunnat ordna TV-sändning från matchen, så jag var över med ett film-team för reportage nästa dag i långa torsdags-Sportnytt. Där sände vi alltså lite filmade. matchbilder och så då intervjun. Och uppkommen på redaktionen på fredagsförmiddagen möttes jag av en ivrig, blossande röd redaktionsskreterare Lennart Sveder – som ju hade stark bandyanknytning.
- Du! Vilket fantastiskt fint intryck Håkan Sundin gjorde i din intervju. Honom måste ju bara bandyn ta vara på, när han lägger av! - Jag måste ringa Pontus (dvs förbundsordförande Widén),

Sagt och gjort – men Pontus var förstås kvar i Finland i det fortsatta VM, och det var först efter hemkomsten som han senare kom upp på TV-sporten och tillsammans med Sveder och mej såg intevjun.
- Klart som fasen att vi i förbundet måste ta till vara den där killen, sa Pontus. Och så blev det.

Visserligen  kom Håkan Sundin som aktiv att spela ett VM till, men sen gick han direkt in på posten som förbundskapten. Liksom han varit en given ledare på plan blev han det lika självklart efter spelarkarriären.
Nu hade naturligtvis Håkan Sundins ledarbegåvning och massmediala framtoning snart ändå blivit uppenbar, men kanske kan man i alla fall inbilla sej lite, att herrar Sveder och Hansson i någon pytte liten mån bidrog till att tidigarelägga Sundins andra karriär i idrotten eller åtminstone till att den direkt kom att starta på högsta nivå...?

Håkan Sundins spelarkarriär var ingen kometbana utan en ganska långsamt stigande kurva uppåt under många års enträget slit. Han föddes i bandyorten Söderhamn, men de egentliga lärospånen i sporten fick han i Falun, dit familjen flyttade när han var 10 år, och i Falu BS. I tonåren spelade han även fotboll, hockey, handboll, deltog en del i friidrott också - alltså grundläggande en gedigen idrottskarriär - men upp mot 20-årsåldern blev det bara bandy.

Han kom in i ett svagt Falu BS och blev det trogen ned i både div.II och t.o.m. div.III, innan man med ”Bempa” E:s ankomst började marschen uppåt igen. Åter i Allsvenskan 1962 kom man faktiskt tvåa i Norrgruppen -65. Det året flyttade han till IFK Stockholm för studier på GIH. Färdig med dem blev han hälsingebo igen, spel i Edsbyn och Broberg och sen i Sirius som medicinstuderande i Uppala.  Med Broberg nådde han SM-final, förlust där dock mot Katrineholm.

Två krävande yrkesutbildningar, först till gymnastikdirektör, sedan till läkare, allt samtidigt med en framgångsrik bandykarriär och ett stabilt familjeliv - hur hann han med allt?
U-landslagsdebut som 20-åring1963, A-debut 1967 men VM-debut först som 28-åring 1971. Fyra raka VM 1971-77 som aktiv gav  4 VM-silver, fyra raka som förbundskapten sedan innebar 2 guld och 2 silver.

Som spelare var han länge en slitstark, pålitlig, vårdad, ytterhalv - på den tiden nästan alltför litet ojuste på den platsen! - för att senare bli försvarets mittgestalt i alla lag han spelade. Centerhalv hette det först, libero sedan. Som sådan blev hans teknik, hans resoluta och rena ingrepp samt hans blick för spelet ofta avgörande både framåt och bakåt. Att han med tiden också blev lagkapten varhelst han spelade, var liksom självklart.

Som förbundskapten blev han som bekant den förste att bryta Sovjets då 11 mästerskap i  följd långa segerrad i VM. Han såg till att det där steget efter ryssarna som vi måste ta in, att det verkligen togs. Med GIH- och läkarstudierna i bagaget byggde han en landslagstrupp i bandy, där spelarnas kondition och styrka visade betydligt bättre testvärden än vad  fallet var med de blågula fotbolls- och hockeyspelarna. Och med sin långa erfarenhet som spelare i flera klubbar och landslag kunde han skapa en gedigen sammanhållning och laganda.

Till hans första VM som FK,  i Sverige 1979, var generationsväxlingen och  bygget inte riktigt klart, men 1981 borta i Chabarovsk kom alltså fullträffen, vilken också upprepades 1983 i Finland och för övrigt var på vippen att bli tre på raken - det behövdes förlängning i finalen i Oslo 1985, innan Sovjet stod som segrare!

"Bragden i Chabarovsk" - den främmande, fjärran, sibiriska köldorten - kommer troligen för alltid att framstå som det största ögonblicket i svensk bandys historia, då en samling urskickliga stjärnspelare under Håkan Sundins ledning gjöts samman till en glänsande, segersugen lagenhet och bröt den ryska björnens enorma segersvit i dess egen håla!

Håkan Sundin älskade bandyn och han trängde djupare in i den än de flesta andra. När spelet var på väg att hamna i ett nästan stand-still i landskamperna mellan Sverige och Sovjet/Ryssland och i möten mellan topplag i serien - ett fegt och händelselöst bollande mellan backar och målvakt, och anfallsförsöken aldrig blev annat än försök - så kämpade han nationellt och internationellt för regeländringar och ändrade domaretolkningar.- främst då att målvakten inte skulle få plocka upp bakåtpass med händerna. Det var inte lätt att få gehör för detta, särskilt inte bland ändringsobenägna ryska ledare, men till slut lyckades det.

Det kom att storartat förändra spelet till det bättre. Att vi mycket snart fick en helt annan force och händelserikedom i spelet än dit ”utvecklingen” varit på väg mot på det tidiga 1990-talet, var till icke ringa del Sundins förtjänst.

Genom sina två yrkeslinjer, genom sin långa aktiva karriär och genom att studera framgångrecept också i andra idrotter samlade han på sig en rik kunskap om såväl fysisk som psykisk träning samt naturligtvisn om lagbygge och laganda.
Genom sin karisma, sitt stilfulla uppträdande och sitt kloka tal blev han känd och erkänd långt utanför bandyns gränser,  en eftersökt och uppskattad föreläsare om idrott, träning och ledarskap även utanför rent idrottsliga åhörarauditorier.

Utmärkelsen som Årets Idrottsledare i Sverige 1981 var tämligen given, självklart också en plats i Bandyförbundets styrelse. Han förärades även medlemsskap i Dagbladsjuryn, och en tyvärr en alltför kort tid hade jag honom vid min sida som en suveränt lugn och allseende expertbisittare i våra (då alltför få!) bandysändningar i TV.

Detta, liksom allt hans helhjärtade arbete för bandyn och hela hans aktiva livstillvaro, tog ett grymt stopp när han drabbades av den obotliga och snabbt verkande muskelsjukdomen ALS. Han var endast 54 år, när den ändade hans liv.
Håkan Sundin – hans alltför tidiga bortgång vara en mycket stor förlust för svensk bandy.

Nr 19 i Hall of Fame

INVALD: 2014
FÖDD: 29 maj 1942 i Söderhamn
DÖD: 13 september 1996
POSITION: Försvarare , ytterhalv och libero
KLUBBAR: Falu BS, IFK Stockholm, Edsbyn, Broberg, Sirius
LANDSKAMPER: 70
STOR GRABB:  Nr. 155
VM SOM SPELARE:  Fyra 1971-77 - 4 VM-silver
FÖRBUNDSKAPTEN: 1977-85
VM SOM FÖRBUNDSKAPTEN: Fyra 1979-85 - 2 guld, 2 silver
UTMÄRKELSER: Årets Idrottsledare i Sverige 1981 - Prinsens Plakett 1981 - Kungamedaljen 8:e storleken 1986 - Årets Bandyledare 1981 - Bandyns Gentleman 1973, 1975, 1976 - Två gånger nominerad i VM:s världslag
ÖVRIGT: Ledamot i Dagbladsjuryn - Medlem i Sv. Bandyförbundets styrelse 1993-95 - Expertkommentator i TV - Verkade även i Falu BS ungdomsbandy och IK Brages fotboll.