N
R
21
Gösta "Snoddas"
Nordgren
Bandysportens främste PR-man genom alla tider.
Storfiskarn från hälsingeskogarna som är ensam om att ha spelat landskamp och i halvtid sjungit för publiken.
N
R
Bandysportens främste PR-man genom alla tider.
Storfiskarn från hälsingeskogarna som är ensam om att ha spelat landskamp och i halvtid sjungit för publiken.
|
Lördagen den 26 januari 1952 är för evigt inristad i den svenska nöjes- och idrottshistorien. Bollnäs-Giffarna, de regerande svenska mästarna, skulle spela allsvensk bandy mot Hammarby på Stockholms Stadion dan därpå.
Bollnäs kom till Stockholm redan dagen före matchen, tog in på Hotel Malmen vid Medborgarplatsen och passade på att ladda upp med ett teaterbesök på kvällen. Alla utom en spelare, centerhalven Gösta ”Snoddas” Nordgren.
”Snoddas” skulle sjunga i radioprogrammet Karusellen med Lennart Hyland som programledare. Karusellen, som sändes från Karlaplansstudion, trollband det svenska folket på lördagskvällarna. Man kan säga att landet stod stilla under den tid programmet pågick, mellan klockan 19.30-20.45. Egentligen var ”Snoddas” bara reserv den här lördagen. Men sedan Hyland hört honom provsjunga och berätta om sitt liv, fick han vara med. En annan programpunkt kortades av.
”Snoddas” var för en gångs skull klädd i kostym. Den han hade kvar sen SM-finalen i fjol, då Bollnäs blev svenska mästare efter 3-2 mot Örebro. Under kavajen hade han en tjock ylletröja. Han hade också en färggrann slips knuten runt halsen. Den hade lagledaren Karl-Erik Gustafsson knutit åt honom redan på tåget ner till Stockholm, den stora dan till ära. För var det något detta naturbarn inte gillade, så var det att gå omkring finklädd.
Så rullade Karusellen igång. ”Snoddas” sjöng, som sista inslag i programmet, en melodi som hette ”Flottarkärlek”, med text och musik av Hugo Lindh. Det blev en hejdundrande succé. Hans framträdande möttes av stormande bifall från publiken i Karlaplansstudion. Applåderna ville aldrig ta slut. I de svenska stugorna runt om i landet var inte ett öga torrt. Floder av glädjetårar rann ut i den kalla vinternatten. Tidernas massmediala succé här i landet var ett faktum. I en tid utan TV fick en knastrig radioapparat ersätta.
En nationalidol var född. Bandysporten har aldrig någonsin fått en bättre PR. Lennart Hyland önskade ”Snoddas” lycka till ”i matchen på Stadion i morgon”. Den jordnära killen gick hem (nästan) överallt. Hans bakgrund var som tagen ur en veckotidningsnovell. Han jobbade som flottare, trivdes bäst med att fiska efter Ljusnans stränder och bodde gärna i en koja i skogen. Att spendera mer än fem kronor i veckan tyckte han var en lyx. Dessutom gillade han att spela bandy och övade upp sin skridskoåkning på Hälsinglands tjärnar.
Matchdagen ringlade köerna långa utanför Stadionborgen. När domaren Hjalmar Andersson från Kopparberg blåste till spel kl. 13.15 hade hela 7 256 åskådare löst entré. Visst var Hammarby ett populärt lag. Men här fick man definitivt draghjälp av den nye nationalidolen från Röste utanför Bollnäs. Den stora publiken fick se Bollnäs vinna med 3-2. Skridskosnabbe ”Snoddas”, med en jättestor vit keps på hjässan, var resen i försvaret. Inte minst hans förmåga att åka baklänges imponerade.
Men nu började en ny tillvaro för den enkle killen från Hälsingland. Den bandyfrälste sportjournalisten Torsten Adenby blev hans manager, en närmast okänd befattning i dåtidens Sverige. Turnéer bokades in, ”Snoddas” åkte runt och sjöng i folkparker från norr till söder, 1952 uppträde han på 474 festplatser, men han övergav aldrig bandyn. Samma år spelade han sig själv i filmen ”Åsa-Nisse på nya äventyr”.
”Snoddas” förstod väl aldrig riktigt sin egen storhet. Han gillade att sjunga och att spela bandy. Det var allt. ”Kulorna” rann in, men samtidigt ut lika fort. De första fem månaderna beräknas han ha tjänat 180 000 kronor. Ofattbara pengar på den tiden. Men avbränningarna var stora.
”Flottarkärlek” blev närmast en landsplåga, inte minst refrängen ”Haderian hadera”, som aldrig framfördes i ”Karusellen”. På ett år hade skivan sålts i 100 000 exemplar och den blev Sveriges första diamantskiva. Totalt såldes skivan genom åren i ca 500 000 exemplar! Andra populära melodier som ”Snoddas” sjöng in på grammofon, alla på märket Cupol, var ”Barndomshemmet”, ”Vildandens sång”, ”Vackra Anna”, ”Charlie Truck”, ”Skogens son” och ”Tryggare kan ingen vara”.
Smeknamnet ”Snoddas” kan han tacka pappa Kalle för. Pappa var fiskhandlare, men sålde också kondomer. Han var välkänd i hela Hälsingland under smeknamnet ”Gummi-Kalle”, som ibland också blev ”Kådis-Kalle”. Sonen Gösta hängde alltid med på pappas affärsrundor och kallades då ”Gummisnodden”, vilket snart blev ”Snoddas”.
Gösta ”Snoddas” Nordgren inledde sin bandykarriär som målvakt i Röste BK, utanför Bollnäs. Att han hamnade i målet berodde på att han var så dålig på att åka skridskor. Men att inte hänga med sina lagkompisar i åkningen gick hans ära förnär. Därför tog han alla tillfällen i akt till träning. Så fort det frös på frampå höstkanten, snörde han på sig skidskorna för ett träningspass varhelst det fanns is.
Men avslutningen kunde ha varit ärofullare. I slutmatchen, den 2 februari 1947 mot Bollnäs BK (en hängmatch), tvingades Röste lämna walk over, då fyra spelare anmälde sig sjuka - dock inte ”Snoddas” - och reserver inte fanns att tillgå. Röste trillade ur, och har sen dess aldrig återkommit till div II.
Inför vintern 1948 värvades ”Snoddas” till Bollnäs-Giffarna. Nu behövde han inte längre planka in på Långnäs Idrottsplats för att se sitt favoritlag spela. I Giffarna spelade idolerna Harry Larsson på centerhalven och eleganten Ebbe Larsson i kedjan.
I några vänskapsmatcher fick ”Snoddas” spela centerhalv och det gick så bra att Harry Larsson beslöt sig för att lägga av med kommentaren: ”Med Snoddas i laget är det ingen risk för att platsen skall misskötas”. ”Snoddas” blev nu centerhalv i den berömda halvbackskedjan, där han hade två av landets bästa spelare på platserna intill, Karl-Erik ”Klicken” Sjöberg till höger och Åke Mickelsson till vänster. De tre kom att hänga ihop i tio vintrar.
”Snoddas” allsvenska debut ägde rum borta mot Sandviken den 4 januari 1948. SAIK vann med 4-1 sedan Ejnar Ask i vanlig ordning storspelat och svarat för ett mål. Men ”Snoddas” kom ifrån sin debut med hedern i behåll. Så här kunde man läsa i DN: ”Unge Norgren gjorde en mycket uppmärksammad insats”. Under den första vintern hette ”Snoddas” alltid Norgren i efternamn - inte Nordgren - både i riks- och lokalpress. 2 073 åskådare såg hans debut.
Redan två dar senare, på trettondagen, fick han uppleva sin första allsvenska seger, 2-1 hemma på Långnäs mot Huge.
Den 1 februari kom ”Snoddas” för första gången i sitt liv till Stockholm. Bollnäs mötte då Sundbybergs IK i en mycket märklig match på Stadion. Det hade regnat oupphörligt i Stockholm flera dagar före matchen, varför Stadionisen påminde om en vattenbassäng.
Men ”Snoddas” blev inte imponerad av vad han såg. ”Det var lite väl rörigt kring Tegelbacken”, tyckte han. Det s k ”Tegelbackseländet”, som varade i många år, hade inletts. Premiärvintern slutade med en otäck olycka. I avslutningsmatchen mot Broberg borta (0-6), fick ”Snoddas” motståndaren Elof ”Loffen” Johanssons ena skridsko i ansiktet. Ett stort sår skars upp invid tinningen och ”Snoddas” tvingades blödande lämna isen för att sys ihop. Men på träningen två dar senare var kämpen ”Snoddas” med på isen igen.
1951 och 1956 fick han uppleva höjdpunkterna i sin karriär. Bollnäs vann båda åren SM efter två närmast identiska finaler mot Örebro. Båda matcherna slutade 3-2, sedan Bollnäs vänt ett underläge och avgjort i slutminuterna. 1951 sköt Per-Olof Andersson segermålet, 1956 Martin ”Lillen” Johansson. 1956 blev ”Snoddas” något av en matchhjälte. Örebro ledde med 2-1 och låg på för ytterligare ett mål. Olle Sääw kom fri och sköt, då kastade sig ”Snoddas” och fick bollen i pannan. Resultatet blev en stor bula. ”Men vad gör väl det när jag räddade målet”, var hans typiska kommentar efter slutsignalen. Glada Bollnässupportrar bar då ”Snoddas” av Stadionisen.
Den 3 februari 1957 spelade ”Snoddas” sin sista allsvenska match. Der var hans 70:e allsvenska match i obruten följd. Det blev 3-3 borta mot Ljusdal. Bollnäs kom sist i norrgruppen och trillade ur. Men efter en serieomläggning räddades laget kvar och fick spela allsvenskt även 1958. Men då valde ”Snoddas” att varva ner i Ala IF i division II norra.
”Snoddas” spelade också en A- och två B-landskamper. Han debuterade i B-landslaget ”Karusell-året” 1952. Sverige mötte Finland på Stadion och ”Snoddas” togs ut som centerhalv i en halvbackskedja som också innehöll Thorsten Rehnström, Forsbacka och Sven Bergström, Örebro. Varken ”Snoddas” eller Sverige gjorde någon stormatch. Finland vann med 5-3. Det bästa var publiksiffran.
5 600 åskådare var på plats, rekord för en B-landskamp. I halvtid fick de höra ”Snoddas” sjunga live. En mikrofon placerades på långsidan mot Lidingövägen och där framförde ”Snoddas”, stående på isen med skridskorna på, några favoritlåtar, medan de övriga spelarna värmde sig och snackade taktik. ”Snoddas” kom med i laget bara för att dra publik till matchen”, var en elak kommentar efter uttagningen.
1953 spelade han centerhalv i A-landskampen mot Norge i Sandviken. Nu spelade ”Snoddas” ihop med ”Klicken” Sjöberg till höger och Sven-Olof Landar, Edsbyn till vänster. Det gick bättre den här gången, Sverige vann med 4-2. Landskampskarriären avslutades med en B-landskamp i Uppsala mot Finland 1956. Då blev det återigen förlust, 0-2.
”Snoddas” intresse för att sjunga grundlades tidigt. I närheten av Röste, där han växte upp, låg ett tegelbruk. Hade lille Gösta haft lycka med sitt metspö, hände det att han gick ner till bruket för att sälja sin fångst. Tegeljobbarna betalade gärna överpris för fisken, men då ingick det också i betalningen att Gösta måste sjunga.
Arbetarna älskade hans sång och kallade honom ”den lilla näktergalen”. I skolan sjöng han gärna för sina klasskamrater och när han arbetade som flottare kallades han för ”Flottarsångaren” av sina arbetskompisar. Det var också ett stående inslag att ”Snoddas” skulle sjunga när det ordnades möten eller fester i de idrottsföreningar, där han var med - frisksportarklubben Dönje, Röste BK, Giffarna. Det är något av bakgrunden inför framträdandet hos Lennart Hyland i Karusellen.
Som bandyspelare var ”Snoddas” oerhört skridskostark. Han var en hejare på att åka baklänges, något som han definitivt hade nytta av i sin roll som centerhalv. Han var också totalt orädd och offrade sig gärna för att försvara sitt mål. De många blessyrer han ådrog sig, brydde han sig inte om. Han spelade allsvenskt tio vintrar i rad utan ett enda matchavbrott trots alla smällar han fick. Det säger allt om hans oömhet.
Han var säker på klubban, bra på tennis. Skall något anföras emot honom som bandyspelare var det att han spred skotten lite hej-vilt och att han inte var speciellt intresserad av det taktiska. Den bristen kompenserade han med en härlig kämpaglöd.
”Snoddas” var en renlevnadsman. Han varken rökte eller drack sprit. Han trivdes bäst i att vistas i skogen eller att fiska efter Ljusnans stränder och han tog sig gärna ett dopp i det kalla vattnet oavsett årstid.
Det som ”Snoddas” åstadkom den där januarikvällen 1952 i landets då enda radiokanal är unikt. Det är radiohistoria som aldrig har eller kommer att överträffas. Då utbröt ”Snoddas-hysteri” i hela vårt avlånga land. Genomslaget blev desto större då ”Snoddas” framträdde i en tid då det inte fanns konkurrens från andra radio- eller TV-kanaler.
Den som tjänade mest på ”fenomenet Snoddas” var inte han själv. Eller Adenby. Det var bandysporten! Jag vill påstå att ”Snoddas” gav bandyn ett ”frispel” på minst 15 år. Det snackades bandy som aldrig förr i de svenska stugorna, ”haderian” spelades överallt och bandyns publiksiffror ökade under hela 50-talet. En bättre PR-man än ”Snoddas” har bandysporten aldrig haft. Varken förr eller senare. Den 18 februari 1981 avled denne legend i en hjärtattack i samband med en innebandymatch i Vänersborg. Han blev 54 år.
Vi använder cookies för en bättre sajtupplevelse. Läs vår integritetspolicy.