Bandy var i många år vår största vintersport. Start i Stockholm, Uppsala i slutet av 1800-talet, fortsättning i Gävle, Norrköping, Linköping, Västerås, men snart med spridning runtom i landet.
När kylan kom och insjöarna frös till spelades det bandy.
Innan fotbollen blev en året runt-sport kallades bandyn för ”vinterns fotboll”. Ett uttryck som nu försvunnit. Ishockey introducerades här i landet för ca 100 år sen, men sporten var länge helt stockholmsbaserad.
Skidor var en norrländsk angelägenhet, med undantag för Djurgårdens IF som tidigt hade en livaktig skidsektion.
Konståkning utövades enbart av överklassen. Det var bara den som hade råd att köpa de dyrbara skridskorna, medan "vanlig skridskoåkning" främst utövades till nusik på Nybrovikens is och senare på Stockholms stadion.
Först 1948 vann Sverige sina första OS-medlajer i sporten (Åke Seyffarth guld 10 000 meter, silver 1 500 meter, Göthe Hedlund brons 500 meter).
Sådan var situationen när IFK Uppsala 1915 vann SM i bandy för sjätte gången. I finalen besegrades AIK med 2-0 på Brunnsvikens is. Matchens lirare var Einar ”Linkan” Lindqvist, vänsterback i Uppsala.
Det var landets då ledande sporttidningar Idrottsbladet och Nordiskt Idrottslif (NIL) överens om. Med en doft av både beundran och överdrift beskrev NIL ”Linkans insats i närmast lyriska ordalag:
”Han icke endast motade och bröt alla anfall inom hans räckhåll, utan försäkrade sig alltid om fullkomligt herravälde över bollen, dribblade sig fri och lade granna passningar till forwards…de övriga spelarna föreföll som barn bredvid honom.”
”Linkan” döpt till Einar Laurentius var född i Uppsala och inledde sin bandykarriär i klassiska Uppsala-kamraterna med målsättningen att bli forward.
”Linkan" var stor och stark, hade bra klubbteknik, sköt hårt och var en duktig skridskoåkare, låt vara med en något säregen åkstil.
Men när klubbens frontfigur , den dynamiske Sune Almkvist, fick höra talas om ”Linkans” planer röt han till:
”Du skall spela back, annars får du inte vara med!”
Ord och inga visor. Mot Sune stack man inte upp. ”Linkan” accepterade motvilligt beskedet med resultatet att han blev en av landets bästa försvarsspelare genom tiderna.
”Linkan” vann åtta SM-finaler, 1912-1920. Inklusive två omspel och en förlust (1921), spelade han elva finaler. Sin första final spelade han som 16-årig gymnasist i Uppsala högre allmänna läroverk med skolmössa på hjässan 1912 på Råstasjön i Solna.
Motståndare var Djurgården, matchen slutade 1-1 och vårvädret tillät varken förlängning eller omspel, varför lagen delade på mästerskapet. Då skrev vi den 17 mars.
Den här delade segern var inledningen till en åttafaldig mästersvit för ”Linkan” enligt följande:
Uppsalas finalmotståndare var:
1912: Djurgården 1-1
1913: AIK 2-1
1915: AIK 2-0
1916: Djurgården 3-2
1917: AIK 11-2
1918: Sirius 4-1
1919: Göta 8-2
1920: Linnéa 3-2
1914 åkte Uppsala ut i semifinalen mot AIK, 2-4.
När ”Linkan” stod på topp kallades han ”Hela Sveriges Linkan”, ett epitet han delade med boxaren Harry Persson (HP). I ”Boken om bandy”, en historik utgiven 1948, jämförs ”Linkan” med en cirkusartist. Han beskrivs som både jonglör och akrobat, en berättelse som tagen ur en sagobok.
Här är ett utdrag:
”Linkan på rätt plats, akrobat på rören med kovändning som specialitet, snabb, stark, orädd och bollbehandlare i ren jonglörstil, han kunde bryta, fånga upp nystanet och låta det hoppa kråka på klubbkroken medan han forcerade långt upp i fiendeleden.”
”Sagoberättare” var Lennart Herlin, signaturen Tim, sportredaktör på DN 1930-1949.
”Linkan” var en profil utöver det vanliga. Han bjöd alltid på sig själv. Därav de återkommande, målande superlativen. I ”Boken om bandy” läser vi vidare: ”Då han hade en mindre vanlig förmåga att stå på skridskorna och en omärklig förmåga att vricka till med sin stabila bakdel, hände det att motståndarna föll som småskog mot en hundratons-tank.”
Därmed är vi inne på ”Linkans” andra karriär - som bandyspelande ishockeyspelare. 1920 hade ishockey premiär på OS-programmet. En turnering ägde rum vid sommar-OS i Antwerpen i Belgien (spel inomhus). Sju nationer ställde upp, däribland Sverige, trots att vi saknade både spelare och ett eget förbund. 1920 spelades det inte ishockey i Sverige.
Men Anton Johansson, sekreterare i Svenska Fotbollförbundet som då administrerade bandyn, lyckades övertala SOK att anmäla ett lag med motiveringen: ”Svenska bandyspelare, som är duktiga skridskoåkare, måste även kunna spela ishockey:”
Därför fick ett gäng bandyspelare representera Sverige i Antwerpen.
Elva spelare togs ut, däribland ”Linkan” som utsågs till lagkapten. ”Linkans” förmåga att ”vricka till med sin bakdel” (tackla) som var tillåtet i den nya sporten, imponerade.
Det började bara med en 8-0-seger mot värdlandet Belgien. ”Linkan” svarade för två mål, men ådrog sig även tidernas första utvisning i ishockeylandslaget, som ännu inte kallades för Tre Kronor.
Efter segrar även mot Frankrike och Schweiz, men förluster mot Kanada, USA och Tjeckoslovakien, slutade Sverige fyra. Kanada segrade.
Den 30 januari 1921 är ett historiskt datum. Då spelades den första ishockeymatchen i Sverige. En hockeyrink hade monterats ihop på Stockholms stadion. I premiärmatchen mötte IFK Uppsalas bandylag tyska Berliner Schlittsschuhclub. Uppsala vann sensationellt med 4-1 och ”Linkan” gjorde det första målet på svensk is.
