Emma Kronberg såg 1982 dagens ljus för första gången på BB i Falun, men det var barndomsåren i den tidigare gruvorten Grängesberg som formade henne till den elitidrottare hon blev och den människa hon idag är.
Pappa jobbade i gruvan, som alla andra, men trots att ingen av föräldrarna hade någon idrottslig bakgrund var de engagerade i föreningslivet. Pappa var ordförande i bandyklubben under en period, mamma var drivande i arbetet med att starta flickverksamhet.
Med två halvbröder, där den äldsta spelade i Grängesbergs BK:s A-lag, och en bror som senare gick på bandygymnasiet i Sandviken handlade det mesta på fritiden om idrott - och framförallt bandy.
- Vi bodde efter en lång backe upp i samhället så där fick man mycket träning på köpet, minns Emma som tog sina första stapplande skridskoskär tidigt.
- Innan jag kunde gå ens … nej, men tidigt och jag hängde alltid med killarna under hela min uppväxt.
Det formade och härdade lilla Emma som redan i ung ålder visade kvalitéer som få andra på Grängesvallen.
- Det var en fantastisk gemenskap i föreningen och kring bandybanan och några av oss blev riktigt duktiga och landslagsspelare så småningom.
Ett speciellt minne har hon från när Grängesvallen fick konstfryst och Svenska Bandyförbundets dåvarande ordförande Staffan Söderlund skulle inviga arenan.
- Jag var den som överlämnade saxen till honom för att klippa bandet. Det var stort!
Ett annat minne från just Grängesvallen är när en match i VM 2008 avgjordes där och Emma Kronberg blev utsedd till bästa mittfältare i hela mästerskapet.
- Det är sådant som man bär med sig hela livet.
Som 16-åring flyttade Emma till Sandviken där hon började på bandygymnasiet.
- Jag hade även kommit in på fotbollsgymnasium i Västerås, men jag var jätteduktig i bandy och lockades av olika anledningar mer av den sporten.
Hon gjorde elitseriedebut i Sandvikens AIK redan som 16-åring och blev också samma säsong (1998) uttagen till sin första landslagssamling med damlandslaget.
SAIK hade då ett mycket ungt lag där merparten av spelarna var i åldern 15-17 år.
- Vi byggde ett nytt lag och det tog några år, men vilket gäng vi blev, minns Emma, som i gästrikeklubben fick uppleva sin första SM-final.
Året var 2003, AIK stod för motståndet och vann en förkrossande seger.
- Det blev 0-10. Men det var ändå himla stort för oss att gå till final, vi hade tagit klivet över en hög tröskel. Resan vi gjorde tillsammans med det laget var fantastiskt rolig.
Åren i SAIK minns Emma Kronberg med stort välbehag:
- Vi hade Pär Jerfström från Falun som tränare och han var otroligt bra för oss yngre. Han utbildade oss i allt och vi hade en grym fystränare i Hannu Virkkunen som lade grunden till att jag fortfarande kan spela bandy. Man lärde sig att träna hårt och rätt.
Under tiden i Sandviken träffade Emma sin livskamrat Mathias Johansson, åtminstone i bandysammanhang mest känd som “Pumpen”. Han flyttade till Trollhättan för spel i Gripen 2004 och året efter anslöt Emma till kraftstaden.
- Och då blev det Västerstrand i Karlstad, 17 mil enkel resa från Trollhättan, säger Emma Kronberg och minns även de tre säsongerna i Värmland med värme och glädje.
- Vi hade ett starkt lag och gick till SM-final två gånger men föll tyvärr i båda. Så det blev inget guld där heller.
Under säsongen 2008/09 blev det inget spel överhuvudtaget då Emma var gravid med sonen Noel, som idag går på bandygymnasium i Vänersborg och spelar i IFK.
En ettårig sejour i Falun - Mathias spelade i Falu BS - och pendling till Sandvikens AIK följdes av ny flytt söderut, den här gången till Bohus.
Där har Emma och familjen blivit kvar.
Och det var där de efterlängtade SM-gulden till slut kom, i Kareby IS från Kungälv.
- Ja, de har trillat in här, säger Emma och skrattar gott.
- Jag är så oerhört tacksam att jag fortsatte spela efter att jag fått barn. Det fanns en tid av tvivel om fortsatt satsning.
Var det tidigare finalförluster och missade SM-guld som triggade dig att fortsätta?
- Nja, mer att det fanns något större att bygga på, att själv vara en del i att få andra och ett lag att växa. Där fanns något som kunde bli riktigt bra. Det var en jättestark drivkraft.
SM-guld kunde hon annars med lätthet ha tagit i AIK - om hon hade fallit för de locktoner som hon fick från Solnaklubben.
Men det gjorde hon inte - och guld skulle det som sagt bli till slut.
2011 var det dags med Kareby och allt var frid och fröjd.
- Utom det faktum att jag var avstängd … vi mötte Nässjö i semi och de spelade ganska tufft. Jag sa några väl valda ord till en av deras spelare som hade gett mig ett extremt fult rapp över armen, som ingen av domarna såg, däremot att jag knuffade omkull henne och det renderade i ett matchstraff. Det är en av mina mest bittra erfarenheter i karriären.
Men trots allt kände sig Emma Kronberg högst delaktig i finalsegern, hon hade tillsammans med ledarna gjort en grundlig videoanalys av AIK under finalveckan och var delaktig i taktiken som slog väl ut.
- Det var rätt så häftigt att stå på sidan och se att allting lyckades, säger Emma som naturligtvis fick sitt första guld även om hon inte medverkade i finalen.
En ny graviditet gav sonen Leon, men 2014 väntade en ny SM-final.
- Vi hade vunnit alla matcher fram till finalen mot AIK och var otroligt bra, men förlorade (1-5). Det var riktigt surt, en av de tuffaste förlusterna som jag varit med om.
Men såväl 2015 som 2016 var det finaldags igen för Kareby och det blev guld två år i rad.
Båda gångerna efter 3-1-seger mot AIK.
Ditt bästa SM-finalminne?
- När vi slog AIK 2016. Jag spelade libero och kände mig oövervinnerlig, ingen skulle komma förbi mig. Jag hade en väldigt bra känsla.
Tre SM-guld således med Kareby IS, men dubbelt så många VM-guld efter finalseger över Ryssland 2004 (7-0), 2006 (3-1), 2007 (3-2), 2008 (5-2), 2010 (5-3) och 2012 (5-3).
Emma medverkade även i finalen 2014 men då blev det förlust mot Ryssland med 1-3 i finska Villmanstrand.
Ditt bästa VM-minne?
- Finalen i Budapest 2007. Det var utomhus och folk klagade på isen, men jag hade bestämt mig för att bara köra på. Jag blev utsedd till bästa mittfältare i turneringen och vann den svenska poängligan.
Till raden av SM-och VM-guld ska också läggas den fina utmärkelsen Årets damspelare. Inte en gång utan tre!
Två år i rad, 2006 och 2007, och så sju år senare, 2014, vilket i sig är en enorm prestation - att vara bäst över tid.
- 2006 och 2007 var jag i otroligt bra form. Jag tränade med Vargöns herrar här och pendlade till Karlstad ett par gånger i veckan. Jag snyltade också på Gripens träningsupplägg eftersom jag hade min sambo där. Jag var otroligt målmedveten i min träning de åren.
- Utmärkelsen 2014 var något helt annat, nästan lite chockartad. Jag hade kommit tillbaka från att ha fött mitt andra barn och bytt position från att ha varit en mittfältare och halv som drev spelet till att spela libero. Det var en helt annan resa och känns som två helt olika upplevelser.
Emma Kronberg lade ned elitsatsningen efter säsongen 2015/16 men har haft svårt att helt lägga klubba, boll och griller på hyllan.
Faktum är att hon fortfarande lirar bandy i allsvenskan med Surte BK. Och så sent som förra säsongen spelade hon en handfull elitseriematcher med IFK Vänersborg.
- Det är fortfarande väldigt roligt att vara med och kroppen håller, säger Emma.
Vad har bandysporten gett dig?
- Otroligt mycket! Jag har insett hur värdefullt det är att hålla på med elitidrott, att få uppleva olika typer av ledarskap, gruppdynamik och hur man själv och andra fungerar i allt detta. Jag har framförallt lärt mig att hantera motgångar och att inte vika ner sig. Och det är en enorm tillfredsställelse att nå sina mål. När jag var liten ville jag bli bäst, och det blev jag faktiskt.
Att bli invald i bandyns Hall of Fame håller hon väldigt högt.
- Det är så häftigt! Jag är rörd och tacksam, och faktiskt väldigt stolt över mig själv, säger Emma Kronberg och hastar iväg för att träffa sonen Noel i Arena Vänersborg.
