Ungdomsåren tillbringade Walter i Mariannelunds AIS och som 14-åring debuterade han i a-laget.
Den aktiva karriären fortsatte sen i Tranås AIF, IF Vesta, Uppsala, och i BK Derby, Linköping, främst som kämpastark försvarsspelare.

Parallellt med bandyn satsade Walter på en militär karriär och tävlade med framgång i militär femkamp. Höjdpunkten var deltagandet i VM i Bryssel 1952. Sverige vann guld, men Walter ingick inte i det segrande 4-mannalaget.

Imponerande ledarkarriär

När den aktiva bandykarriären var över lät kapten Jagbrant ingalunda bandyklubban förvandlas till kaffeved. Den kom istället att bli hans käraste ägodel livet ut.

En ungdomsledarekurs på Bosön 1956 blev inledningen på en unik ledarkarriär. Walter blev snart en populär kursledare. Sen bara fortsatte det och hans entusiasm visste inga gränser.
Han skrev instruktionsböcker med start 1963. Det blev fyra upplagor ”Bandyinstruktioner”, som böckerna med pedagogisk tydlighet hette.

Walters instruktionsböcker mottogs med entusiasm av bandyfolket. ”Bandysporten är att gratulera. Vi äldre bandyrävar har mycket att lära av dem” berömde landslagscentern Ove Eidhagen.

Walter valdes in i förbundets tekniska kommitté (TK), han arrangerade bandyskolan, producerade bildband och instruktionsfilmer, utsågs till TK-ordförande och utbildningschef.
1961 blev han landslagstränare och 1969-1973 var han svensk förbundskapten.

Dessutom engagerade han sig i landhockey där målet var att Sverige med sina duktiga bandyspelare skulle kvalificera sig för OS. 1973 tillsatte bandyförbundet en landhockeykommitté, där Walter ingick.

Han var förbundskapten under en period, men 1975 tog satsningen slut då bandyns styrelse inte tände på idén.
Landhockeyn bildade då eget, men verksamheten har nu upphört. OS-satsningen höll inte.

Majoren blev kapten

1969 avslutade Walter Jagbrant sin militära karriär. Han var 50 år och hade avancerat till major på T1 i Linköping.
Han anställdes av bandyförbundet med huvuduppgift att vara förbundskapten för a-landslaget. Han basade för laget i tre VM-turneringar: 1969 och 1971 i Sverige och 1973 i Sovjetunionen.

”Tyvärr fick jag som ledare aldrig uppleva något VM-guld. Men vi var på god väg” summerade Walter sin tid som förbundskapten. Så här gick det:
1969: Bara tre nationer ställde upp. Norge drog sig ur av politiska skäl. Silver efter dubbla förluster mot Sovjet. Både vinst och förlust mot Finland.

1971: Fyra nationer. Silver efter dubbla vinster mot Finland och Norge, dessutom oavgjort (2-2) mot Sovjet i första matchen.
I den avgörande matchen på Söderstadion avgjorde Sovjet genom Juni Lizavin fyra minuter före full tid, 2-1.

Walter kommenterade den svenska insatsen så här: ”Vi har aldrig tidigare haft ett så bra VM-lag. Vi får aldrig sluta hoppas att vi kan ta ryssarna”.
Det skedde tio år senare i Chabarovsk.

1973: Silver igen. Dubbla vinster mot Finland och Norge. Men dubbla förluster mot Sovjet, som enligt Jagbrant så hade sitt bästa lag någonsin.

Från storförlust till seger

Vid hemma-VM 1963 ingick Walter i tränarstaben där Torsten Tegbäck var förbundskapten. Det började bra: hela 12-0 mot Norge. Men det slutade i fiasko: 0-1 mot Finland och 0-8 mot Sovjet på Stockholms Stadion.

Walters analys var svidande: ”Ryssarna åker snabbare, har bättre kondition och är starkare. Dessutom måste vi byta spelsystem.”

Det blev förändringar direkt. Testcyklar plockades fram trots gny från flera spelare. Löpträningen intensifierades och spelsystemet förändrades så att alla spelare blev mer delaktiga. Walter benämnde systemet ”3-4-3”.

Han förklarade: ”Mittfältet hålls av två ytterhalvor och två inrar understödda av en centerhalv (favoriten på den positionen var Örjan Modin, Ljusdal). Längst fram spelar vi med en kontringsstark tremannakedja med fullständig handlingsfrihet.”
Här var favoriterna Torbjörn Ek, ”Bempa” Ericsson och Göran ”Dallas” Sedvall.

Förändringarna gav resultat. I VM 1965 spelade Sverige 3-3 mot Sovjet. 1967 blev det 2-2 och 1968 i Uppsala vann Sverige med 5-3 i en dubbellandskamp (3-5 i returen).

Segern i Uppsala var den första någonsin över ryssarna i en officiell landskamp (1954 i Moskvaturneringen vann Sverige med 2-1, men då ej officiell).
1968 var Uno Wennerholm förbundskapten, Walter var tränare och favoriten ”Dallas” Sedvall svarade för två av målen.

Från Kungsan till Minnesota

Efter åren som förbundskapen fortsatte Walter Jagbrant sin anställning på Svenska bandyförbundet fram till 1986, nu som utbildningschef.

Han engagerade sig i materialfrågor. Han såg bl a till att målvakterna blev bättre skyddade, inte minst genom tjockare handskar. Det gjorde han som TK-ordförande i internationella bandyförbundet dör han var generalsekreterare 1978-81 och kanslichef 1985-88.
Men denne tusenkonstnär i bandy hade inte fått nog.

1976-78 var Walter Jagbrant tränare i Hammarby tillsammans med sonen Per, duktig målvakt. Bajen låg i div 2 när team Jagbrant engagerades. Det blev serieseger direkt och via ett lyckat kval åter spel i allsvenskan (då högsta serien).

Trots ständiga isproblem i Stockholm – Bajen tränade bl a i Kungsträdgården under allmänhetens åkning – matchade team Jagbrant Hammarby till en femteplats i allsvenskan.

Ett av Walters genidrag var att han gjorde vänsteryttern ”Putte” Ramberg till libero. Där kom Puttes snabbhet bättre till sin rätt.
”Putte”, landslagsman i fotboll, lyckades så bra i sin nya roll att han även blev landslagsman i bandy. Efter två vintrar lämnade ”The Jabrants” Hammarby och resultatet blev att Bajen störtdök ner i div 2.

I sin roll som Tk-ordförande i IBF gjorde Walter i mars 1977 tillsammans med tre ryssar en missionsresa till Minneapolis och Michigan i USA.

Bandypropaganda gjordes i flera ishallar. Syftet med resan var ett kommande bandyutbyte mellan Europa och USA.
Missionerandet gav resultat. 1985 debuterade USA i VM och 1995 avgjordes VM i USA. I Dex World Cup 1983 debuterade ett amerikanskt lag kallat Bandoleer.

Walter reste även österut. I sina olika roller gjorde han 46 bandyresor till Ryssland.

10 ordningsregler

Walter Jagbrant var militär och hade en bestämd ledarstil: han krävde ordning och reda.

I militär femkamp rådde det sträng disciplin, men inom bandyn var det annorlunda. Så här skriver han i boken ”Bandy genom åren” (1975) om sin tid som förbundskapten:

”I bandylandslaget på 60-talet fanns och finns fortfarande en mängd charmknuttar. Om man kom till ett hotell dröjde det inte ofta mer än fem minuter förrän brudarna började ringa och då gällde det att hålla igen. Detta framtvingade vissa ordningsregler.”

Därför författade han ett PM till spelarna, som kallades ”Jagbrants 10 punkter”.

Skyldigheter för landslagsspelare

1. Välj bandyn som huvudsport.
2. Träna efter de anvisningar förbundskaptenen sänder ut.
3. Svara snarast på de uppgifter förbundskaptenen infordrar.
4. Ställ upp på de träffar, läger och matcher som förbundet kallar till.
5. Följ korrekt alla bestämmelser som gäller vid samlingar.
6. Under läger, vid landskamper och landslagsresor gäller spritförbud.
7. Rökning är inte tillåten i anslutning till matchen.
8. Var lojal.
9. Det är inte tillåtet att spela ishockey.
10. Uppträd så att du ger bandy värdefull PR.

Den som inte accepterar dessa föreskrifter eller bryter mot dem kommer att ställas utanför landslagstruppen.

Walters tio punkter tillät dans

Punkterna sändes ut med brev 1969 till alla aktuella spelare. För de flesta var de självklara, men några jämförde reglerna med en militär dagordning: ”vi är ju vuxna”.
”Det måste finnas för att allt ska fungera” kontrade Jagbrant.

Men det fanns luckor i lagen. Vid ett varitébesök under ett pågående VM hoppade en av spelarna upp på scenen och in i en sydamerikansk dansgrupp. Där utförde han en bejublad dans tillsammans med en balettflicka.
”Under helt korrekta former” försvarade Walter sin spelare. Möjligen kunde han relatera till regel 10 – att ge bandyn värdefull PR.

Duktig taktiker

”Jag har aldrig haft en bättre tränare än Walter Jagbrant” säger en av hans forna adepter. ”Han var ambitiös, taktiskt kunnig och visste allt om våra motståndare. Dessutom var han bestämd, krävde disciplin och kunde säga ifrån. Samtidigt hade han glimten i ögat.”

Efter åren som förbundskapten (1969-73) var Walter utbildningschef på förbundet fram till sin pensionering 1986. Han arbetade på att vidareutveckla bandyn och engagerade sig i landhockey, rinkbandy och innebandy. Med besvikelse konstaterade han att rinkbandy aldrig utvecklades som han önskat sig och att landhockeyn och innebandyn aldrig fick plats inom bandyförbundet.

Som TK-ordförande i internationella förbundet missionerade han för att få bandyn olympisk. Ett arbete som ännu inte givit resultat.

Bandyaktiv i mer än 50 år

Walter Jagbrant var bandyaktiv i mer än 50 år. Han är en av svensk bandys främsta ledare genom tiderna och visade ett helhjärtat engagemang som spelare, tränare, instruktör, utbildare och materialutvecklare. Dessutom var en visionär som kämpade för bandyns utbredning internationellt.

Från sjöis till hall

Walter fick uppleva bandyns utveckling från spel på sjöisar och naturisbanor i enkelserier till spel på konstisar, senare även i hallar, spel i elljus i dubbelserier och en spelsäsong som utökades från en dryg månad till ett halvår.

Han fick se toppluvor, kepsar, golfbyxor och stickade tumvantar ersättas av modernare utrustning. Walter var själv en del av utvecklingen.

Tyvärr fick han också uppleva att antalet klubbar och spelare minskat och att klassiska bandyorter försvunnit.
”Det krävs krafttag för att komma upp ur svackan” konstaterade han strax före sin bortgång 2004.

Vi avslutar med att presentera Walter Jagbrants svenska drömelva genom tiderna:
Börje Andersson – Matz Allan Johansson, Ulf Fredin – Orvar Bergmark, Örjan Modin, Sture Strand – Jan ”Habo” Johansson, ”Bempa” Ericsson, Leif Fredblad, Ove Eidhagen, ”Dallas” Sedvall, Torbjörn Ek.

Text: Claes G Bengtsson