Meritlistan är tung… Mästare med fyra klubbar, det har ingen annan. Bara Ola Johansson slår honom när det gäller meriter totalt som spelare/tränare. Och Stefan är den bästa libero   som funnits i landet.

Vilka var dina kvalitéer om du får säga det själv?
– Jag var bra på skridskorna, kunde skjuta och slå en passning. Jag var bra i det långa spelet. Dom här egenskaperna märktes i ord och handling. Nackdelen var att jag snackade för mycket. Men jag lyckades skrämma någon ibland…

Ni ser. Självförtroendet har aldrig sviktat hos honom. Men han var komplett. Motståndarna visste att det inte väntades famntag, klapp eller kyss om de gick in i duell med honom.

Förresten, aldrig svarslös… Utom en gång. Stefan var 17 år när han 1974 debuterade i allsvenskan med Broberg. På den tiden höll gultröjorna till på Faxevallen. Pappa Gunnar missade ingen match. Ofta med högljudda kommentarer till sonen hur han skulle agera.
Ett par matcher efter debuten fick Stefan nog. Gunnar gnällde på allt. På väg till omklädningsrummet dängde Stefan hjälm och klubba i marken, skrek till pappan:
”Är det du eller jag som spelar?!”
Gunnar fann sig snabbt och hojtade så många hörde:
”Hör ni, nu vet han inte ens det!”

Bandy var livet

Stefan ler vid minnet.
57 år gammal har han sedan länge kontroll över sitt humör. En slipad räv som vet att välja sina ord. Framstår som en distingerad diplomat jämfört med ungdomsåren…
– Många har för sig att jag var utvisad ofta. Det stämmer inte. Jag var för bra för att bli utvisad (nåja)…

Stefan växte upp 700 meter från Faxevallen.
– Hela livet gick ut på bandy. Säger han.
40 år efter den allsvenska debuten är hans kärlek till bandyn obruten.
– Det är skitkul att vara med unga människor. Jag är 57 år men kan fortfarande betyda något för ett lag.  Det känns bra.
– Jag har träffat så många som gett mig erfarenheter och jag har utvecklats genom andra människor. Två personer har stuckit ut.

Kyss Karlsson? Nä…
– Håkan Sundin, som var min tränare när jag debuterade i Broberg och sen förbundskapten, och Curt Einarsson, tränare för pojk-och juniorlandslag när jag kom med där.
– Håkan var så bred. Skrev personliga brev, brydde sig hela tiden. Curt hade jag som både tränare och förbundskapten. Han lämnade inget åt slumpen, ett proffs. Lite kul är det att jag tränat hans tre söner (Björn, Ulf och Per i Hammarby).

1999 flyttade familjen Karlsson till Stockholm där de blivit kvar. Han blev tränare i Hammarby. Det blev succé. Seriesegrar och SM-finaler 2000, 2001, 2003 och 2004. Det var bara ett fel, guldet uteblev.

Tyngsta förlusten kom mot Edsbyn 2004. ”Bajen” ledde med 5-2 i andra halvlek, fick straff. ”Palle” Sandell kanonsköt i målvakten Anders Svenssons hjälm. Blixtsnabb kontring, 5-3. Ett chockat Hammarby föll till slut med 7-6.
– Den förlusten tog det lång tid att komma över, säger Stefan.

Men han och Hammarby skulle få sitt guld till slut, 2010, 3-1 mot Bollnäs. En match som egentligen aldrig skulle ha spelats. Men vad skulle man göra, be publiken gå hem och komma tillbaka på måndag? Blötsnön vräkte ned. Allt ordnat spel var omöjligt. Långa målvaktsutkast och långlyror, sådan var matchen.

De bästa du spelat med?
– Ola (Johansson) sticker ut. Putte (Patrik Johansson, Vetlanda) var grym, som han kunde pumpa i skridskoåkningen. Pelle Togner, en lirare.

Matchen med stort M är 6-1-krossen mot Sovjet i Chabarovsk 1981, premiärmatchen som bäddade för det första svenska VM-guldet efter elva raka sovjetiska guld.
– Den matchen är den bästa jag spelat med landslaget.

Stefan hade många heta dueller med Stor-Sigge Lomanov genom åren. Sigge funderade nog aldrig på att kyssa Karlsson.
– Han är den svåraste jag mött men en som också var brutalt bra var Plavunov (Vladimir, född 1949, en spelskicklig evighetsmaskin på mittfältet med en 29-årig karriär som spelare).

Så länge höll inte Stefan på. Han rundade av karriären med en säsong i Boltic 1989-90 efter tiden i Vetlanda.

Vad utmärker en bra tränare?
– Kunskaper, förstås. Som ledare ska man se till att skapa förutsättningar för att laget ska lyckas. Man ska vara både chef och kompis. Och det är viktigt att vara sig själv.

Stefan poängterar att spelarna måste vara sin egen coach, att drivkraften ska komma inifrån, att de ska ta ansvar.

När är det som sämst?
– När jag måste peta någon och tala om att han inte får något nytt kontrakt. Men det måste man ta.

Framtiden för bandyn?
– Det är livsviktigt med fler hallar och att vi motiverar ungdomar att spela bandy.