En av idrottsvärldens längsta sviter är bruten. Efter elva raka sovjetiska VM-guld under 22 år (1957–79) har Sverige äntligen lyckats besegra övermakten. Till råga på allt sker detta i lejonets egen kula. I Chabarovsk, nästan borta vid Japanska Havet i det väldiga sovjetiska riket. Sören är lagkapten i det svenska laget som i februari 1981 skriver idrottshistoria. Berömet fullkomligt sköljer över den trygge västmanlänningen, som i triumfens ögonblick är 33 år.

”Den pudelkloke lagkaptenen”, berömmer bandyhistorikern och förre förbundsordföranden Arne Argus.
”Min drömspelare, Allestädes-Sören”, utbrister bandyprofessorn Curt Einarsson, förbundskapten när Sören debuterade i A-landslaget 1973.

Elitspelare i 23 år

Sören, född 1947, är bördig från Fagersta. Självfallet blev det bandyspel i klassiska ”Fläkten”, Västanfors IF, svenska mästare 1954. I januari 1966 debuterade han i allsvenskan med ”Fläktens” A-lag, som han sen kom att tillhöra till och med vintern 1977. Då värvades han till länskollegan Västerås SK. Där lirade han till och med vintern 1988. Då var han 40 år. Han fortsatte sen som tränare i olika epoker i både VSK och Västanfors. Hans allsvenska karriär slutade på 421 matcher och 258 mål, inklusive slutspelet.

Vintern 1968 debuterade Sören i landslagssammanhang. Han togs ut i det förstärkta ungdomslandslag som spelade fyra matcher i Sovjet. Sören lirade forward, främst vänsterinner. En av matcherna spelades i Chabarovsk, mot klubblaget SKA, där det blev förlust, 2–3.
13 år senare skulle det gå desto bättre...

Men debuten i A-landslaget lät vänta på sig. Det krävdes ett återbud från Kjell Österberg från Katrineholm för att Sören skulle få spela två matcher mot Norge. Han var då 26 år. Sören gjorde ett mål när Sverige först vann med 5–3 i Kungälv. Sen blev det 3–2 i Skövde. Norrmännen var betydligt svårare att tas med på den här iden. I den första Norgematchen debuterade f ö också en annan av årets Hall-of-Fame-are, den då 18-årige Bengt ”Pinnen”Ramström.
Sörens landslagskarriär kom att sluta på 114 A-landskamper (44 mål), 1973–85. Där ingick 33 VM-matcher (13 mål) i sex turneringar (1975–85), med två guld, förutom 1981 även 1983, som karriärens höjdpunkter.

Sexfaldig mästare som tränare

Däremot blev Sören aldrig svensk mästare som aktiv. Han spelade en SM-final, 1978 med Västerås, som då mötte Edsbyn. Sören, som spelade i en grön ansiktsmask efter att ha brutit käkbenet tidigare under vintern, gjorde två mål. Men det hjälpte inte, Byn vann med 6–4.

Bättre gick det som tränare. Hela sex gånger coachade han Västerås till mästartiteln: 89, 93, 94, 96, 98, 99.
1976 utsågs Sören till Årets Man. Han segrade knappt före Göran ”Dallas” Sedvall i Broberg. Sören spelade då i Västanfors i division II och är den ende spelaren från den näst högsta serien som erhållit den förnämliga utmärkelsen. Hans fina insatser i landslaget fällde avgörandet. I en TV-sänd landskamp mot Sovjet, som Sverige vann med 6–3, svarade Sören före tre mål. Curt Einarsson utnämnde honom då till "framtidens bandyspelare".

Grovjobbare och gentleman

Sören hade allt som lirare. Han var mittfältare, forward men fanns överallt på isen. Han var grovjobbaren, framspelaren, avslutaren, forecheckaren och bollhämtaren i samma person. Mer energi än i Sörens kropp har aldrig funnits på en bandyis. När Sören stod på topp räckte det med honom och en målvakt i laget. Sören skötte själv tio spelares jobb - kanske något överdrivet. Men liknelsen säger ändå en hel del om hans kapacitet. Han behövde heller inte ta till några ojustheter. Därför kändes det helt rätt när Sören 1987 utsågs till ”Årets Gentleman”.

Sören Boström var också en lovande fotbollspelare. Han spelade center i Fagersta Södra i div III och hade allsvenska anbud från både Örebro och Sirius. Men han nobbade.
”Jag var för hemkär”.
Det tackar bandysporten för.

I dag följer Sören bandyn från läktarplats:
– Jag ser de flesta av Västanfors hemmamatcher i div 1 och Västerås matcher i inomhushallen. Det går oerhört fort nu för tiden. Men jag tycker inte om att lagen vänder hem så ofta. Spelet måste bli offensivare.
Det får bli slutsummeringen från ”Bandyns Kärnkraftverk”.
Han var det redan innan uttrycket var uppfunnet.

(Texten skrevs 2013. Sören Boström avled 31 augusti 2022).