“Pinnen” uppmärksammades tidigt  i pojkåren hemma i värmländska Skoghall, men det blev närkingska Örebro SK som fångade in 18-åringen och tog honom till Allsvenskan 1973. Där blev det fyra säsonger,  innan Curt Einarsson 1977 hämtade över honom till att bli en hörnpelare i guldbygget Boltic. På det följde landslagsdebutnär han bara var 19. Karriären var lika snabb som han själv var på isen.

Spelintelligent som få

Med just snabbheten plus den låga tyngdpunkten och den framåtlutande åkstilen täckte han boll och klubba  på ett sätt som gjorde honom ytterligt svårfångad för motståndarna. Han förenade fysisk styrka med smidighet och blixtrande snabb teknik, en icke alldeles vanlig kombination. Han var också spelintelligent som få – han såg och öppnade luckor i motståndarförsvaren som varken dom eller hans egna medspelare kunde se.

Han gjorde mängder av mål i alla sammanhang, men var inte nånsin en ensidig måljägare utan i hög grad en lagspelare. Från sina uppåkningar – främst på kanterna – skapade han med precisa inlägg och framspelningar ständigt lägen för lagkamraternas mål och målchanser.

Notabelt är att han som en av bandyns mest hårt uppvaktade spelare trots det nästan aldrig visade dåligt humör utan tog både justa och ojusta slag och tacklingar utan att ge tillbaka eller klaga hos domarna. Detta renderade honom 1986 Riksidrottsförbundets Fair-Play-pris.

Som sina bästa minnen betecknar han – i tidsordning:
• sin och Boltics första SM-final, där man låg under med 1-3 i halvtid men vände till seger med 7-4, ett av målen från “Pinnens” klubba;
• Sveriges  första VM-guld, Chabarovsk 1981, “Pinnen” bidrog med sex mål;
• SM-finalen mot Edsbyn 1982, där han gjorde Boltics samtliga tre mål;
• sin sista SM-final, där han definitivt sköt Vetlanda i sank med sista målet, 5-2, i sin sista “allvarliga” match 1988.

Följande säsong hjälpte han i en tillfällig comeback om åtta matcher Slottsbron kvar i näst högsta serien.