Orvar är också den spelare som har uppnått flest landskamper sammanlagt i de båda sporterna, 118 (94 i fotboll, 24 i bandy) mot 55 för ”Knivsta” Sandberg (52+3), 47 för Lennart Backman (31+16) och 45 för Sigge Parling (37+8). Sen behöver vi inte räkna mer.
För att fortsätta med Orvars meritlista så utsågs han till bäste högerback i fotbolls-VM 1958, som division II-spelare! och erhöll samma år Guldbollen – utmärkelsen till landets bäste spelare, han var proffs i italienska Roma 1962-63 och svensk förbundskapten 1966-70. I bandy vann han 3 SM-guld, VM-silver 1961 och VM-brons 1957. Dessutom var han med i de vinnande lagen vid uppvisningsturneringen i OS i Oslo 1952 och i Moskvaturneringen 1954, då ryssarna gjorde comeback efter många års frånvaro. Låt oss fortsätta med bandykarriären. Orvar Bergmark, född 1930, växte upp i Byske i Västerbotten. Där började han tidigt spela 7-mannabandy på sjöisarna med sina kompisar. Men mycket snö gjorde att spelet ofta fick avbrytas, ungdomarna hade inga hjälpmedel för att hålla isarna rena.
När Orvar var 16 år dog hans far. Han flyttade då till Örebro tillsammans med sin mor och två systrar. Där kom han direkt i kontakt med idrotten. En kusin till Orvar kände Olle Sääw, A-lagsspelare i både bandy och fotboll i Örebro SK. Genom den kontakten fick Orvar börja träna bandy med ÖSK.
A-lagsspelare som 17-åring
Som 17-åring blev Orvar centerhalv i klubbens juniorlag, som vann junior-DM och samma vinter, 1948, debuterade han i A-laget i en DM-semifinal mot IFK Örebro. Det blev vinst med 7-0. 1949 blev Orvar ordinarie centerhalv i A-laget och där spelade han kvar till vintern 1966, då han ryckte in för att rädda kvar ÖSK i allsvenskan, med undantag för vintern 1955, då han spelade i AIK. Bandykarriären i ÖSK slutade på 141 allsvenska matcher (13 mål). Orvar var försvarsklippa och spelade främst back på den högra sidan, men han spelade även högerhalv och var i slutet av karriären framgångsrik center.
Orvar var ett fysiskt praktexemplar, han var stark, snabb och hade fin bollkänsla. Han var samtidigt en viljemänniska som alltid gav allt, träningsvillig och han hade förmågan att själv ta tag i en match.
De här tillgångarna gjorde att Orvar klarade av en elitkarriär i både bandy och fotboll. Under en 10-årsperiod var han självskriven i de båda landslagen.
Bandyn kom först
Bandyn låg alltid steget före fotbollen för Orvar. För så här var det:
Han debuterade i bandyallsvenskan i januari 1949 (4-0 mot Derby), i fotboll i april samma år (0-2 mot Göteborg).
Debut i bandyns A-landslag i februari 1951 (4-2 mot Finland), i fotboll i juni 1951 (0-0 mot Spanien).
1952 OS-spel i bandy (uppvisning), inget OS-spel i fotboll.
1953 blev han stor grabb i båda sporterna, bandyn kom först.
SM-guld i bandy 1957 – det blev ytterligare två – mot inget i fotboll. Samma år debuterade han som VM-spelare i bandy, brons. I fotboll 1958, silver. (Dock VM-kvalspel 1953).1958 kom fotbollen äntligen först. Då utsågs han till VM:s bäste högerback, i bandy fick han samma omdöme efter VM 1961.
Spelade 7 SM-finaler
Höjdpunkterna i Orvar Bergmarks långa bandykarriär var de sju SM-finalerna (inklusive ett omspel). Men det började trögt, inte spel- men meritmässigt. I hans första final, 1951 mot Bollnäs, ledde ÖSK länge med 2-0. Men Bollnäs spurtade bäst och vann med 3-2. Segermålet i slutminuten gjordes när Orvar var utvisad, något mycket ovanligt.
1954 behövdes det två finaler för att Västanfors skulle besegra ÖSK, 2-1 i omspel i Eskilstuna.
1955 var det äntligen dags för Örebrovinst, hela 7-1 mot Edsbyn. Men den vintern spelade Orvar i AIK.
1956 var en kopia på finalen 1951. Åter 3-2 till Bollnäs efter segermål i slutsekunden.
1957 fick Orvar äntligen sitt eftertraktade SM-guld, 2-1 i en snöfinal mot Hammarby, där kompisen Olle Sääw svarade för båda målen.
1958 var Orvar isens gigant när Edsbyn besegrades med 3-1. Men den bästa matchen det här året spelades på Eyravallen den 19 januari. Då vann ÖSK seriefinalen över Katrineholm med ofattbara 15-0!
1965 blev det vinst över Broberg med 5-2 i den sista SM-finalen på Stadion. Nu spelade Orvar center och var återigen isens gigant.
Isens gigant – men ändå förlust
Men innan vi sätter punkt får vi inte glömma VM-finalen 1961 mot Sovjet i Oslo. Den spelades på en vattensjuk is på Bislet och här gjorde Orvar sin kanske främsta match i karriären. Så här skrev Idrottsbladets chefredaktör Torsten Tegnér i sin tidning: ”Under de 90 minuterna framstod Orvar Bergmark som bandyvärldens främste spelare nummer 1. Han var som en betongmur när ryssarna stormade fram”.
Hur finalen slutade? Sovjet vann med 2-1 sedan målvakten Sigge Parling, Orvars VM-kompis från 1958, lurats av en studsande boll på den blöta isen. Därför blev det den här gången ”bara” silver för Orvar och Sigge.
12 år i styrelsen
Efter den aktiva karriären fortsatte Orvar som ledare. I fem år var han svensk förbundskapten i fotboll, 1966-70 och i 12 år, 1975-87, var han med i Svenska Bandyförbundets styrelse, därav vice ordförande 1983-87.
Bandy var Orvar Bergmarks favoritsport. Så här uttalade han sig för Arne Argus i boken 100 bandyfinaler: ”För mig är bandy som musik, bollen är instrumentet och klubban ger rytmiken. Med en boll kan du göra något artistiskt. Den är så levande jämfört med en död gummitrissa”.
I slutet av 70-talet drabbades Orvar av parkinsons sjukdom. Han kämpade tappert mot sjukdomen i många år. 2004 somnade han in, 73 år gammal.
