Ola fick i pausen briljera med sin skridskoåkning och skjuta straffar på målvakten Yngve ”Yppe” Palmqvist inför 14 023 hänförda åskådare som utbrast: ”Vilken duktig liten kille”! Ola var inte ett dugg glad över berömmet. Han tyckte att ”Yppe” larvade sig när han släppte in straffarna på flit.

Se där ett karaktärsdrag som skulle föra Ola mot oanade höjder som spelare och ledare. Hans meritlista är enorm. Tio SM-guld som spelare. Sex SM-guld som tränare. Alltså: 19 SM-finaler, 16 guld. Förmodligen oslagbart för all framtid.

Det sas om Pelé, vi snackar om den brasilianska fotbollsspelaren som fick sitt genombrott som 17-åring i VM i Sverige 1958, att han hade ett slags seende som var unikt. Han kunde se med ”vidvinkel”. Alltså ögon på kinderna, för att uttrycka det ovetenskapligt.
Hur detta utreddes övergår mitt förstånd men Ola hade samma seende. Han såg det ingen annan såg. Och f-n vet om inte Ola hade ögon i nacken också. Han var i ett och samma framspelare, genombrottsman och målskytt. Ett geni som ristade de vackraste stjärnor i isen med elegant men samtidigt fräsande åkning. Det var alltid en njutning att se honom röra sig som en elegant balettdansör i flykt.

Han föddes med bandyn i blodet. Pappa Elis blev svensk mästare med Edsbyn och landslagsman. Farbror Martin ”Lillen” Johansson i Bollnäs likaså. Elis var skridskolärare för ungdomarna på Ön. Det var följa John och utan att veta tror jag att Ola var med på isen redan som blöjbarn.

Självklart var han med i snövallarna som knatte när Edsbyn spelade. Men till skillnad mot kompisarna deltog han aldrig i snöbollskriget. Allvarlig stod han och försökte förstå spelet. Med tiden skulle han förstå det bättre än någon annan. Någon sprakfåle a la ”Bempa” var han inte. Tråkig tyckte nog många. Seriös är det rätta ordet.

Rubriken O la la är mer än utsliten när det gäller Ola Johansson men i uttrycket finns glädje, finess – och respekt. Att se Ola slå en evighetslång passning som skar genom klubbor och skridskor till rätt adress var kort och gott stor konst. Han var bara bäst.
Ola vann ett SM-guld med Edsbyn - hans första, 1978 - sex med Boltic, tre med Västerås. Han spelade 453 allsvenska serie - och slutspelsmatcher och gjorde 441 mål. 117 landskamper, 62 mål. Vann tre VM-guld, 1981, 83 och 87. Utsågs efter VM 1983, Sverige vann, till världens bästa forward. Han blev Årets Man 1983 och 88.

Att lillebror Hans Elis, fem år yngre, gjorde fler mål, 636 i allsvenskan och slutspel, fler landskamper, 127, och erövrade ett VM-guld mer än Ola tog han med sedvanligt lugn. Lillbrorsan vann ju bara fem SM-guld…
Ola slutade som aktiv 1993. Sista matchen var förstås en SM-final. Och nog var det värdigt en Kung Midas som Ola att med matchens sista passning spela fram Pelle Fosshaug till det avgörande sudden deathmålet, 5-4, mot Boltic.

Tränarkarriären blev guldkantad. 1994 guld med VSK som tränare, 5-2 mot Vetlanda. Sedan vilotid innan Edsbyn övertalade honom. Fem raka guld med Byn som tränare tillsammans med Franco Bergman, 2004-08. 2009 bröts sviten. Västerås finalslog Edsbyn, 5-4. 2010 slog Villa ut Edsbyn i kvartsfinalen. Ola tackade för sig.
Fast det är vi som tackar.