Det är dock inte förluster som kännetecknar Lena Larssons långa karriär. Tvärt om. Den glimrande skridskotalangen från Karlstad har fler segrar än de flesta i bagaget, och möjligtvis också, en vinnarskalle av extra redig dimension.
Den kombinationen, tillsammans med ett utvecklat sinne för målgörande, har tagit henne till inte mindre än 16 SM-finaler.

16 SM-finaler! Det blev seger i nio av dom.
- Om jag kommer ihåg rätt, jag har försökt räkna efter, men det är kanske bäst att du kontrollerar.

Hon minns rätt. Tjejen som växte upp granne med Tingvalla och spelade sin allra första SM-final när hon bara var 16 år gammal skulle få en bandykarriär längre än de flesta andra. Men det vet hon självklart inget om när pappa skjutsar henne och kompisarna från Sixbacken och Våxnäs till arenan på tidigt 70-tal.

- Vi var ett ganska stort gäng som alla bodde på de västra delarna, nära Tingvalla. Vi spelade landbandy mellan husen, spolade egna isar och åkte runt på skorna, det känns som att vi gjorde det jämt. Jag var tio år när jag började i Boltic tillsammans med min bästis Ing-Marie, vi hade tänkt börja i Göta, men de hade inget damlag.

Vi pratar över teams, Lena Larsson jobbade i går, men i dag har hon lite sovmorgon och vi hörs vid nio på förmiddagen. Hon har jobbat inom vården de senaste åren och har oregelbundna arbetstider.

- Vi hade bara en kilometer till Tingvalla, men papporna körde oss alltid, när jag tänker på det i dag är det ju rätt konstigt. Men det kändes långt då, vi tänkte aldrig på att promenera dit.

Stannade föräldrarna kvar och tittade på?
– Nej nej, de släppte av oss och så fick vi klara oss själva. Vi spelade i termobyxor och tumvantar minns jag, det var lite annat på den tiden. Men sen blev föräldrarna ett eget litet gäng, de var med på alla stora matcher och hade väl sin egna lilla fest vid sidan av oss.

I början av 70-talet blomstrade dambandyn, i alla fall sett till antalet lag.
– Bara i vårt närområde fanns det många damlag; Slottsbron, Mossserud, Arvika...vi hade lite motstånd. Eller nej, det hade vi egentligen inte!

Lena Larsson skrattar när hon tänker tillbaka. Boltics damer var bra. Bäst rent av, under väldigt många år.
– Det blev allvar ganska tidigt för oss, vi spelade 70-iaden när vi var runt 12-13 år och då skulle vi vinna, så var det bara.
– Vi var väldigt unga och väldigt duktiga, ambitiösa liksom, vi vann flera år på raken. Jag vet att en tjej sa till mig att "ska ni inte spela i Västerstrand istället, i Boltic har ni ingen framtid", hon fick ju rätt i det till sist, men inte de första åren.

När Lena var aktiv hade inte VM dragit igång än, men hon spelade självklart i landslaget, det var kul, men det är SM-finalerna hon minns bäst.
– Det är nog det jag är mest stolt över när jag ser tillbaka; att jag spelat så många SM-finaler. Jag minns första finalen,1982, vi vann över Göta. Jag var så ung, det var otroligt häftigt.

– Och jag minns den gången när isen smälte bort och vi fick spela på kvällen, vi vann med många mål och jag tror att jag gjorde sju. Jag tror att jag vann sex finaler med Boltic och tre med Västerstrand, om vi inte tog oss till final då var det ett misslyckande, det fanns inget annat.

Lena stannade i Boltic fram till 1992 när hon fick sitt första barn, gjorde comeback strax därefter, men sen la Boltic ner sitt damlag och barn nummer två föddes.
– Jag hade slutat, jag var 29 år, Boltic var borta och jag tänkte att nu blir det väl inget mer, men så ringde Lena Craméus och frågade om jag inte ville spela i Västerstrand . Jag tackade ja direkt, Hanna Teerijoki spelade där och hon var ju otroligt bra. Jag fortsatte i tio år och jag minns det verkligen med värme. Vi hade ett bra lag, en bra blandning mellan äldre och yngre.

Alla jag ber beskriva Lena Larsson nämner hennes speluppfattning och att hon var så stark på skridskorna och det är ungefär så hon uppfattar sig själv också.
– Det var ju tack vare dom två bitarna som jag kunde göra så mycket mål och fortsätta så länge. Jag var ju mittfältare, men jag gjorde ändå mycket mål, det var liksom min uppgift. Jag minns en match när vi vann med 38-0, vår målvakt hade med sig smörgås eftersom hon visste att här blir det inte mycket gjort, haha!

– Det har varit väldigt givande att ha bandyn, det var liksom min grej. Jag har haft otroligt roligt, och vännerna som jag började spela med är fortfarande mina vänner. Vi är åtta stycken som fortfarande hänger ihop, det är fantastiskt.