Lena Craméus: Jag är stolt över att bli invald
Lars Östling

|

Hon var en av dambandyns pionjärer och blev även en av sportens största profiler. Men märkligt nog har Lena Craméus inte så många minnen från sin långa och framgångsrika karriär.
– Jag har faktiskt förlorat fler SM-finaler än jag vunnit, men jag minns i alla fall min första final. Jag var bara 16 år och fick hämta priset som matchens bästa spelare, det var ett presentkort på bensin värt 200 kronor, skrattar hon.

Lena Craméus lever idag ett liv långt från bandysporten. Hon har hunnit bli 55 år och arbetar sedan länge som naprapat i Vaxholm. När vi kontaktar Lena för att berätta att hon är invald i bandyns Hall of Fame blir hon riktigt förvånad.
– Jag trodde ärligt talat att jag inte fanns på listan över kandidater. Men jag måste säga att det är jätteroligt att mitt namn kommer att finnas med i den här exklusiva samlingen av spelare. Det är ett bevis på att man varit en toppspelare i bandy. Det känner jag stolthet över.

Faktum är att Lena Craméus är en av förgrundsgestalterna i svensk dambandy. Redan på 70-talet började hon och ett gäng tjejer att spela i ett kvarterslag i Karlstad.
– Vi spelade ihop med pojkar, men min mor och en duktig kvinna vid namn Kerstin Wall pratade ihop sig om att dra igång ett renodlat damlag. De kontaktade först Göta, men ingenting hände. Då tog Boltic chansen och Kjell Olsson (Anna-Karin Olssons pappa) kom in som tränare och det skötte han med bravur.
– Till en början var vi inte så många tjejer, vi spelade först först fem-manna men växte så småningom till ett fullt bandylag.

Det är alltså drygt 40 år sedan, men på den tiden fanns det i princip fler tjejlag i bandy än t ex fotboll i Värmland.
– Ja, det fanns både ett damlag i Slottsbron och Västerstrand, dessutom i Rävåsen utanför Arvika, berättar Lena. Och vi tjejer tränade mycket tillsammans med herrlagen i Karlstad.

Lena Craméus minns en episod när hon av mer eller mindre en slump fick testas mot Sveriges bästa målvakt på den tiden, Mikael Forsell (som också spelade i Boltic).
– Han satt alltid först i omklädningsrummet och pratade glatt med alla som ville lyssna på hans historier. Han skröt vid något tillfälle om att han tog många straffar. Då ville en journalist se vad han gick för genom att låta mig slå fem straffar.
– Micke såg till att jag slog dom i motvind, ha ha. Men jag gjorde fyra mål, alla i samma hörn: Mickes högra stolpe, ganska lågt.
– Anna- Karin Olsson hade hårdare skott än jag, men jag kanske placerade bollarna lite bättre.

Och apropå samarbete mellan herr- och damlag så minns Lena Craméus sina sista år i Västerstrand med stor glädje:
– Då hade vi mycket utbyte med herrarna som spelade i div 1. Det var vi tjejer som bestämde oss för att bjuda in herrarna, så att vi rev murarna. De blev mer intresserade av oss och uppskattade att vi hejade. De hängde sig kvar på våra träningar. Det var ett inspirerande inslag för bägge parter.

Lena berättar att hon inte har så många minnen från alla SM-finalerna.
Men det är trots allt tre år som sticker ut lite extra, av olika anledningar.
– Det första och starkaste minnet är när vi småtjejer i Boltic vinner vår första final. Jag var 16 år och fick gå upp på podiet på Söderstadion och hämta priset som bästa spelare, det var ett presentkort på bensin värt 200 kronor.

– Sen kommer jag ihåg finalen Boltic-Stångebro. Vaktmästarna på Söderstadion hade lyckats stänga av isaggregaten så isen smälte. Jag spelade för Stångebro och vi hade bestämt oss för att jaga livet ur Boltic, som egentligen var ett bättre lag. Ställningen var oavgjort när Ingela Bergqvist i Boltic vred knät i den mjuka isen, då avbröts matchen.
– Vii fick spela kl 21 på kvällen igen, men då orkade vi inte pressa Boltic.

Det tredje finalminnet är det bittraste:
– Ja, jag fick ett samtal från Radiosporten efter att Västerstrand hade vunnit SM-guldet: de ville att jag skulle kommentera uppgifter om att det hade varit fylleriskandalen på segerbanketten.
– Matcherna gick i Uppsala och juniorerna spelade före oss, de skulle ha bankett ihop med damerna. Vi serverades Ramlösa, men var tvungna att sitta och lyssna på en massa tal, så vi gick troligen iväg. Vi lyssnade inte på talen. Det var troligen någon förbundsperson som blev sur på oss och skvallrade för media att vi betett oss illa. Men det kan jag säga: jag har ALDRIG blivit serverad alkohol på en bankett.

Beskriv dig själv som spelare.
– Jag var trevlig, ha ha. Skämt åsido - jag hade blick för spelet och var målgörare ut i fingerspetsarna. Jag sköt från båda hållen.
– Skridskoåkningen var bra, jag är längre (1,77) än både Ola Fredricsson och Jonas Claesson och jag låg alltid på rulle. Jag var ju inte alltid den snabbaste från start.

Hade du några idoler?
– Från allra första början var det Bernt "Bempa" Ericsson. Sen var det faktiskt Sergej Lomanov, en komplett spelare och dessutom väldigt stilig.
– Jonas Claesson imponerade med ändrad åkriktning. Den farten och kontrollen han hade var imponerande. Pinnen Ramström var också en tidig förebild.

Varför är bandy den perfekta sporten för tjejer?
– Bandy är inte bara perfekt för tjejer, det är den perfekta sporten för alla.

Följer du bandy i dag?
– Ja, med ett getöga. Jag är vän med ett  AIK-fan och tillsammans har vi tittat på AIK:s damer. Annars är det mest via radion och tv som jag hänger med. Kul att de refererar dambandy på radion.
– Jag var glad att jag spelade för 30 år sedan, jag tror inte att jag skulle vara bäst idag. Överlag ser tjejerna starka ut, och stadiga på skridskorna.

Hur känns det att bli invald i Hall of Fame?
– Jag blev väldigt förvånad eftersom jag inte trodde jag fanns på listan över kandidater. Det är förstås jätteroligt att mitt namn kommer att finnas med på en lista. Ett bevis på att man varit en toppspelare i bandy. Det känner jag stolthet över.

Nr 52 i Hall of Fame

INVALD: 2021
FÖDD: 25 augusti 1965
POSITION: Anfallare
KLUBBAR: Boltic, Västerstrand, Stångebro och AIK
MODERKLUBB: IF Boltic
MERITER: 23 A-landskamper, skytteligavinnare sju gånger, årets spelare 1993
SM-GULD: 1982, 1991, 1992 och 1994 (med Boltic och Västerstrand). I finalen 1982 gjorde Lena tre mål som 16-åring i sin första SM-final, 1991 gjorde hon fyra mål i finalen för Västerstrand.
ÖVRIGT: En av pionjärerna som var med och startade Boltics dambandy.