Kenth Hultqvist – bandysportens store gentleman
Toni Andersson

|

Allting började på Wilhelm Petris väg i Vetlanda. Många år senare stod han där med fyra VM-guld och fem SM-titlar. Möt Kenth Hultqvist, 64, som 2022 väljs in i bandyns Hall of Fame.
– Jag är otroligt stolt och hedrad, säger Kenth, en av bandysportens genom tiderna största gentlemän.

Först som sist ska poängteras i sammanhanget: Kenth Hultqvist har alltid, och kommer alltid, att hylla devisen “laget framför jaget”.
Som bandyspelare.
Som bandyledare.
Som företagscoach.
Med det sagt kan Mister Ödmjuk kosta på sig ett stort leende och ett stort tack för att han nu uppmärksammas för sina insatser inom bandysporten.
– Det är så många som har bidragit till det här, alla mina tidigare lagkamrater, alla ledare som gjort mig till den jag är, säger Kenth Hultqvist.
Född och uppväxt i Vetlanda var steget till en is inte långt. Närmare bestämt ett 100-tal meter från hemmet på Wilhelm Petris väg.
– Jag åkte skridsko på gatan dit och i en gran satt det en strålkastare som man fick tända själv och som lyste upp den spolade isen, minns Kenth, som tidigt blev bra i både fotboll och bandy.
Med kompisen Pelle Lennartsson, mycket framgångsrik i både bandy och fotboll även i vuxen ålder, blev de ett radarpar i ungdomsåren.
– Vi låg på BB samtidigt och sedan följdes vi åt. Man kan väl säga att vi inspirerade varandra på ett bra sätt.
I fotboll var Kenth Hultqvist en fruktad målskytt, oftast med Per Lennartsson som framspelare. I bandy ställde sig Kenth tidigt frågan vad han borde bli bäst på för att hitta sin rätta plats i laget. Valet föll sig snart ganska naturligt - som defensiv mittfältare.
Som sådan fick han sällan de stora rubrikerna, men det var Kenth som gjorde grovjobbet, som kämpade och tränade stenhårt och som blev en mycket viktig kugge i maskineriet.
Prisad karriär
I ungdomen i Vetlanda BK där han A-lagsdebuterade som 16-åring. Som senior i IF Boltic och sedan VBK igen.
– Jobbet i det tysta gav mig mycket bekräftelse inifrån laget. Annars är det väl så att som ledare tittar du på matchen medan publiken mer tittar på bollen, säger Kenth Hultqvist.
Säsongen 79/80 anslöt Kenth Hultqvist till det årtiondets bandysuverän, IF Boltic. Året före hade värmlänningarna tagit sitt första SM-guld och det skulle komma mera.
– Jag såg ju upp till Boltic, deras sätt att lyfta träningsmässigt och att de såg hela människan, helhetsintrycket imponerade. Och så fanns det ju redan några smålänningar där - tränaren Curt Einarsson, Pelle Engstrand och Pelle Togner. Där och då bestämde jag mig för att helhjärtat satsa på bandy, säger Kenth Hultqvist, vars nya klubb förmedlade bra bilder och gav stora möjligheter att utvecklas.
– Hela satsningen imponerade, tillägger han.
Redan under sin första säsong i Boltic blev det SM-guld. Det skulle bli tre till innan han vände åter till Vetlanda.
– Jag är en typisk träningsprodukt och kände att jag blev mer och mer delaktig ju mer jag utvecklades. I min sista final med Boltic hade jag en viktig roll med mycket ansvar. Åren i Boltic var väldigt bra och Karlstad har sedan dess legat mig varmt om hjärtat, fortsätter Hultqvist.
Åter i Vetlanda BK, året var 1984, bidrog Kenth starkt till att klubben flyttade fram sina positioner och 1986 var det dags för en plats i SM-finalen mot Boltic.
– Det var stort, en fin upplevelse med otroligt mycket folk som stöttade. Vi kom med bussen och det var ett gult hav som mötte oss. Vi vann finalen med 2–1 och bröt Boltics svit efter sju raka guld, säger Kenth Hultqvist stolt.
Det blev ytterligare två SM-finaler i den gula VBK-tröjan, 1988 och 1989, men båda slutade med förlust. Först 2–5 mot Boltic, sedan 3–7 mot Västerås SK. I samma veva som Kenth återvände till Vetlanda fick han göra landslagsdebut.
– Min roll som defensiv mittfältare behövdes. Dåvarande förbundskaptenen Håkan Sundin såg mig och gav mig förtroende.
Kenth Hultqvist hade vid det här laget också utvecklat förmågan att hamna i målprotokollet tack vare att ofta hålla sig framme på hörnreturer och sätta dit bollen. Något som mittfältsgiganten Ola Johansson påpekade i samband med en landslagssamling:
– Om du i din roll som defensiv mittfältare gör fler mål än jag den här säsongen, då lägger jag av, sa Ola Johansson i ett läge, när han själv stod på 16 mål i seriespelet och Kenth på 19.
Det skulle bara dröja ett par år innan Kenth Hultqvist fick lyfta en ny buckla. VM-titeln 1987 bärgades på svensk is. Finalen spelades på Söderstadion i Stockholm och Sverige vann med 7–2 mot Finland. Ryssland fick nöja sig med brons.
– Det är som spelare mitt bästa landslagsminne, konstaterar Kenth Hultqvist.
Livet kom i vägen
Elitkarriären avslutades relativt tidigt för att vara bandyspelare.
– Det var så mycket annat, familj med två barn, ett tidskrävande jobb och en känsla av att jag inte kunde tillföra så mycket som jag själv ville. Det fick vara nog helt enkelt, säger Hultqvist.
Kenth trappade sedan ned med ett spelande tränaruppdrag på division 2-nivå i Öjaby IS.
– Jag ville fortfarande uppleva känslan och doften i omklädningsrummet och det var verkligen roliga år. Möjligheten att få kliva in och fundera över andras utveckling var inspirerade.
Så småningom fick Kenth Hultqvist en förfrågan från gamle lagkamraten och dåvarande förbundskaptenen Stefan Karlsson om han ville bli assisterande förbundskapten för herrlandslaget och nappade förstås på kroken.
– Vi hade ett bra och givande samarbete, Stefan och jag. För egen del hade jag ju fått kunskap och inspiration från många ledare och andra genom åren.
Revanschlusta gav utdelning
Kulmen på samarbetet kom 1997 då Sverige vann VM-guld efter finalseger mot Ryssland med hela 10–5.Efter tiden som assisterande förbundskapten (1995-1999) tog Kenth Hultqvist själv över huvudansvaret för landslaget fram till 2005. På en presskonferens 2001, efter Rysslands finalseger med 6–1 mot Sverige, stack ryssarna ut hakan. “Sverige kommer aldrig mer att vinna ett VM”, minns Kenth Hultqvist att de sa och de orden gav rejält med inspiration. Två år senare stod Sverige som guldvinnare, på rysk mark dessutom. Närmare bestämt i Archangelsk. Två år därefter blev det guld igen, i 1000-årsfirande Kazan.
– Det blev väl inte världens fest där borta direkt för ryssarna, säger Hultqvist.
Två VM-guld alltså under Kenth Hultqvists tid som förbundskapten där hans grundtanke var att alla skulle längta till landslaget, till utveckling och att få spela med och mot de bästa, vilket är en otrolig förmån. Att spela en VM-final skulle vara det största av allt, och det tycker Kent Hultqvist att han lyckades med. Så småningom blev Kenth Hultqvist en av huvudpersonerna bakom “GAIS-projektet”, Göteborgs bandystolthet under några år. Med en isparkett på Heden mitt i Göteborg tog sig GAIS, med en stomme från Höjden och handplockade nyförvärv, upp i elitserien.
– Vi hade tur de första tre åren med riktiga vintrar. 60 000 göteborgare åkte skridskor på Heden vintertid, det var succé, säger Kenth Hultqvist.
Men behovet av en bandybana inomhus växte sig allt starkare på grund av milda vintrar och bygget av en hall på Ruddalen var klubbat efter beslut i kommunstyrelsen.
– Men projektet lades på is i sista sekund beroende på politisk oenighet och ett styrelsebeslut i GAIS betydde nedläggning. Det var synd. Sverige hade behövt bandyn i Göteborg, säger Kenth Hultqvist.
Näringsliv och idrott i nära samarbete
Sedan många år tillbaka jobbar Kenth som föreläsare och tränar människor i företag med en klar koppling mellan idrott och näringsliv.
– Näringslivet blir mer och mer likt idrotten, konstaterar Kenth Hultqvist, som på frågan om vilken som är den bäste spelare han lirat bandy med rabblar upp ett helt lag. Och en handfull ledare som betytt mest.
Sådan är han, bandyns Mister Ödmjuk. Men så kommer han plötsligt på en person som trots allt kanske betydde allra mest.
– Vaktmästaren på Tjustkulle! Han hette Arne, såg alla och var alltid glad och hygglig. Varje gång jag kom dit för att åka skridskor på hockeyrinken sa han: “Tjena Kenth, hur mår du? Välkommen hit!” Han betydde mycket för mig, avslutar Kent Hultqvist.
Tänk om Arne hade varit sur och vresig?
Då kanske inte lille Kenth hade blivit en stor bandyprofil senare i livet.

Nr 55 i Hall of Fame

Invald: 2022
Född: 27 februari 1958.
Klubbar: Vetlanda BK, IF Boltic, Öjaby IS.
Position: Mittfältare.
Meriter: Fyra VM-guld, ett som spelare (1987), ett som assisterande förbundskapten (1997) och två som förbundskapten (2003 och 2005), tre VM-silver, fem SM-guld, fyra med IF Boltic (1980-83) och ett med Vetlanda BK (1986), två SM-silver med VBK (1988-89), flera World Cup-segrar, 49 A-landskamper, stor grabb nr 189, invald i bandyns Hall of Fame 2022.
Bor: Haverdal, strax norr om Halmstad.
Familj: Hustrun Åsa, sonen Olle och dottern Malin.