|
Det finns idrottsmän som slagit igenom vid ung ålder, men sedan inte haft kraften och förmågan att leva upp till plötsliga väckta förväntningar.
Joe Lönngren blev Little Joe med Bandysverige i SM-finalen 1978 när han som 16-åring blev mästare med sitt Edsbyns IF på Söderstadion.
Sedan fortsatte han med att vara lika svårpasserad på isen som han var svår att locka och övertala vid sidan om.
– Egentligen var det väl oförskämt att få uppleva det jag gjorde den där första riktiga säsongen. Vi gick hela vägen och vann SM-guldet och det mot Västerås SK som hade storstjärnor som Torbjörn Ek.
– Sedan fick man ju perspektiv på det. Hur svårt det är att bara nå en SM-final. Och jag var ju med och vann junior-VM samma säsong också.
Allt började i Edsbyn och allt slutade i Edsbyn. Det blev 19 säsonger i klubben för mannen från byn och ett eftermäle som en kulturbärare.
En vintersaga på bandyis i sig.
Men också berättelsen om hur man hanterar en inneboende talang och lyhört låter någon locka fram det lilla extra i den.
Och hur man sedan i timtal nöter in ett agerande på isen som sedan ser helt naturligt och självklart ut när matchpulsen pressas upp och marginalerna blir just marginella.
– Jag fick vara med och träna med A-laget redan som 14-åring när Bernt Larsson var tränare.
– Han ställde frågan till mig: när ser du bollen bäst, när du har ryggen mot den eller när du kan ha kan blicken på den.
Svaret var ju självklart – och gav en träningsintensitet som i mästerskap satte stopp för ryska vinthundar.
– Jag hade sedan dess alltid målsättningen att jag skulle kunna åka lika fort bakåt som framåt...en del säger att jag kunde det också.
Han berättar också om kvällarna och eftermiddagarna på Öns is med Hasse Johansson.
– Vi hade nog stor nytta av varandra. Jag slog långbollar som han fick plocka ned och vi körde man-mot-man, jag fick träna på att kasta om, gå ut i vinklar. Jag tror både han och jag hade stor nytta av det där.
Det var därför som Joe Lönngren i rollspelet som försvarare till slut utvecklades till världens främste.
Det finns det guldmedaljer som visar.
Det finns det utmärkelser som visar.
För Joe Lönngren tillhörde det svenska bandylandslag som vann tre guld under åren 1983–93.
Det sistnämnda, som kom efter 8–0-segern mot Ryssland i den blivande OS-arenan i Hamar, dessutom efter viss övertalning.
– Jag hade egentligen tackat nej till landslaget säsongen före när det inte var något VM, men förbundskaptenen Rolf Käck ville ha med mig.
– Så jag sa väl – tycker du att jag duger så är jag väl med.
Det blev VM-guld och det blev titeln VM:s bäste försvarare. Lite som efter guldet på hemmaplan på Söderstadion 1987, där han till slut utsågs till VM-kung, det man numera kallar MVP, eller turneringens mest värdefulla spelare.
Joe Lönngren har alltid ansett sig vara en lagspelare och poängterat att anpassa sig till vad som är bäst för den totala prestationen.
– Att få en sån där utmärkelse om man blivit tvåa eller trea betyder inte så mycket. Men har man vunnit, då är man jättestolt. Jag skulle ju ljuga om jag sa något annat. Laget kommer först, men det där är en klick grädde till.
Joe Lönngren spelade 96 A-landskamper – och har där sin del i den svenska bandyhistorien.
Han spelade också 429 allsvenska matcher, från debuten i serieavslutningen mot Selånger 27 februari 1977 till den mot Nässjö 18 februari 1996.
Alltid i Edsbyns IF. Aldrig någon annanstans.
Men tro inte att inte anbuden fanns. Från alla – överallt.
– Jag hade nog faktiskt kunnat bli förste svenske spelare i Ryssland, alltså till och med före Hasse (Johansson). Jag fick ett erbjudande från Dynamo Moskva, men...på den tiden kändes det väldigt osäkert.
Så det fick vara.
Som det här också.
– Det var faktiskt efter en säsong som a-l-l-a allsvenska klubbar ringde och tre i division ett också. Jag var väl ned till Vetlanda där jag hade flera landslagskompisar och även till Selånger.
Allt slutade som vanligt med – Edsbyns IF.
– Jag är ju uppfödd här och har alltid känt mig fint mottagen i klubben och folk runt omkring. Det är ju ett stort engagemang för klubben här.
– Samtidigt är det så här. Jag har sett stort intresse för jakt och fiske och det betyder mycket för mig. Jag kunde inte bara tänka på bandy, jag behövde det där också.
Det här är också en pusselbit:
– När en del spelare droppade av kände jag väl ett visst ansvar att göra mitt och hålla Byn kvar i högsta serien.
Något som skapade ytterligare respekt för namnet Lönngren.
– Man resignerar inte bara för att man stannar kvar i sin hembygd. Jag kunde hela tiden utvecklas och var med i toppen av bandyvärlden under min tid. Att spela i landslaget gav ju mig möjligheten att se en massa annat, så jag fick ju den biten också.
– Så jag hoppas de som såg mig på isen kommer ihåg mig för den jag var där.
Numera är Joe Lönngren i egna ord bara en vanlig supporter av Edsbyns IF.
Men som invald i Bandyns Hall of Fame skrattar han glatt när han påminns om sina första stora rubriker.
De om 16-åringen som hade långkalsonger på sig under SM-banketten på Operakällaren den där guldkvällen i Stockholm 1978.
– Mamma hade sagt till att det var kallt och vinter och att jag skulle ha långkalsonger. Och snäll som man är...Efter guldet följde Aftonbladet med mig och rumskompisen Stefan Karlsson till hotellet och vi duschade och bytte om där.
– Vi hade fina tunna gabardinbyxor, manchesterkavajer och grejer. Jag klädde mig som vanligt och det blev ett uppslag i tidningen dagen efter – för reportern hade ju noterat att jag drog på mig långkalsonger under finbyxorna.
D-e-t där är också, på sitt sätt bandyhistoria.
– Jag vet att den episoden fanns med i SAS-tidningen på flyget också, när man beskrev Sverige och att det fanns en sport som heter bandy.
Det var enbart roligt och jag har inget emot att påminnas om det – jag har det där tidningsuppslaget inramat på väggen förresten.
Vi använder cookies för en bättre sajtupplevelse. Läs vår integritetspolicy.