"Jag föddes med klubba och boll i hand”
Toni Andersson

|

marcusbergwall1

På Lavretsvägen 11 i den värmländska bandymetropolen Lesjöfors växte en liten parvel upp som senare i livet skulle bli en av svensk bandys allra största.
– Jag föddes med klubba och boll i hand, säger 53-årige Marcus Bergwall, försvarsgigant i såväl klubb- som landslag under ett par decennier före och efter millennieskiftet.
Nu har han som nummer 64 valts in i bandyns Hall of Fame.
– Det är en ära så stor att den inte går att beskriva med ord.

Vi sitter vid matbordet i villan på Hammarö några kilometer söder om Karlstads centrum med varsin kopp kaffe och smarriga wienerbröd på assietterna.
Just den här dagen i mitten av januari är det svinkallt och Marcus Bergwall kunde smita hem lite tidigare från jobbet som fälttekniker med markundersökningar som specialité.

– Det är för kallt att jobba ute i dag, våra instrument riskerar att frysa sönder.
I stället blir det två timmars bandysnack i stugvärmen och Marcus berättar gärna om en lång karriär som kantats av mycket glädje men också av hård press och tuffa motgångar.

Allting började som sagt i Lesjöfors, den lilla värmländska orten som fostrat så många stora bandynamn genom åren. Vi som har varit med några år nickar förstås igenkännande åt namn som Lars “Bärsa” Bergström, Kjell Kruse, Mikael Forsell, Urban Andersson, Frank Nordlund och naturligtvis, bröderna Bergwall, Marcus och tre år yngre Andreas.

– Det fanns egentligen bara bandy i Lesjöfors och sedan föddes ju jag och brorsan in i en riktig idrottsfamilj, berättar Marcus.
Pappa Sven var målvakt, mamma Anita höll på med friidrott. Morbror heter “Bärsa” Bergström, han vars klubbor hade en knopp på skaftet och som Marcus övertog.
– Brorsan gick i pappas fotspår, jag själv blev utespelare som morbror och morfar. Vi hade två fantastiska föräldrar som alltid fanns där, i ur och skur.

Familjen Bergwall bodde bara dryga kilometern från anrika Stålvallen, och ett längre stenkast hemifrån fanns en liten uppspolad plan där det idkades spontanidrott.
- Det var alltid matcher, oftast med de större grabbarna. Två målburar var allt som behövdes, sedan körde vi och ingen sa någonting. Dit gick man direkt från skolan, läxan fick man göra senare, minns Marcus.

A-lagsdebuten i Lesjöfors IF blev relativt sen och antalet matcher i klubben inte fler än 30-40 någonting.
– Det är en gissning, jag gjorde knappt två säsonger i A-laget.

Unge Bergwalls kvalitéer som bandyspelare hade emellertid uppmärksammats i “den stora staden”. Han pluggade i Karlstad och var på gång till Slottsbron, då i samma division som Lesjöfors.
Men så ringde telefonen.

I andra änden på tråden fanns Stefan Karlsson, tränare i Boltic efter avslutad spelarkarriär..
- Det var ju stort, absolut! Jag nappade direkt, han hann knappt fråga om jag ville testa spel i högsta serien innan jag sa ja, berättar Marcus.

Året var 1991 och Marcus Bergwall blev klubben trogen under återstoden av 90-talet.
- Fram till 96/97 var vi sjukt bra. Sedan två tunga år ekonomiskt och med spelarflykt, ett år försvann sju spelare men jag var kvar, säger Marcus.
Under de första åren i Boltic blev det tre SM-finaler men bara en vinst. Först 3-4 mot Vetlanda -92, sedan finalförlust mot Västerås i sudden -93 innan det till slut räckte hela vägen, 2-1 mot Vetlanda -95.

– Man kan säga att det var höga berg och djupa dalar från -91 till -99. Det kommer fler finalförluster - och det är jättetråkigt att prata om …
De ekonomiska problemen och spelarflykten bidrog så småningom till att Marcus Bergwall lämnade Karlstads bandystolthet.
– Ja, det påverkade i slutändan. Jag orkade inte ta in det längre.

Kosan styrdes i stället till Hammarby i två säsonger, 99-01.
– Det var verkligen två fantastiska år med Stefan Karlsson som tränare även där. Det var han som tog mig till Stockholm. Allt runtomkring, publiken, stödet, Zinken i sig - otroligt roligt, minns Marcus.

Som kom tillbaka till Hammarby för ytterligare två säsonger 05-07, då med “Lillis” Jonsson som tränare.
- Båda perioderna i Hammarby var de roligaste i karriären.

Men också resultatmässigt tunga. Fyra SM-finaler, men ingen seger.
– Jag har spelat sju SM-finaler men bara fått en vinst. Det är dålig utdelning, säger Marcus och suckar tungt.

Grämer du dig över detta någon gång?
- Ja, det är klart att det känns när man sitter här och diskuterar, absolut. Det är stort att vinna SM-guld, men står man på den andra sidan så finns det ju inget värre egentligen.

Vilken finalförlust grämer dig mest?
– Den sista med Hammarby. Vi ledde med 3-0 när det var 20-25 kvar. Men Edsbyn kvitterade till 3-3 när det återstod två minuter, Jocke Hedqvist på hörna. Och så vann de i sudden… det är den absolut värsta förlusten!

Mellan de två sejourerna i Hammarby gjorde Marcus Bergwall två säsonger i Boltic (01-03), en i Raketa Kazan i Ryssland (03-04) och ytterligare en i Boltic (04-05).
Ryssåret i mittenlaget Raketa var speciellt - på många sätt.
– Träning, matcher och vad man gör på dagarna egentligen. Det kom en chaufför på morgonen och körde till arenan där frukosten var klar. Sedan träning, spelövningar, och en hotellsäng på arenan, sedan ny träning med fasta situationer, man stod och nötte och nötte.

Men året där är inget du ångrar?
– Absolut inte! Det var en stor upplevelse, man lärde sig en hel del, poängterar Marcus.
Efter den andra och sista sejouren i Hammarby närmade sig spelarkarriären sitt slut. Men innan Marcus Bergwall satte punkt hann han med ännu en utflykt österut, den här gången i mästarlaget Dynamo Moskva.
– Vi vann ryska ligan, så den titeln har jag i alla fall, säger Marcus och ler snett.

I motsats till Raketa Kazan så stod bara ett träningspass på programmet dagligen.
– Vi var så jäkla överlägsna, det var ju i princip hela ryska landslaget med spelare som Obuhov och Ivanushklin längst fram. För egen del var det inte det bästa året jag spelat, jag fick mycket bänktid, berättar Marcus och tillägger:
– Tyckte väl själv att jag borde ha fått spela mer, men det var ju inte jag som tog ut laget …
Kontentan av det ryska äventyret blev en bestämd uppfattning om skillnaden mellan ryska och svenska bandyspelare.

– De är kanske inte så smarta i varje situation. Visst de är starkare, men vi i Sverige är smartare och det tvekar jag inte en sekund att säga. På den tiden var det i alla fall så.

Marcus Bergwalls sista säsong (08-09) på elitnivå förlades i Vetlanda. Där lirade han bland andra med ungtupparna Christoffer Edlund och Johan Löfstedt.
- Det var också ett roligt år, men när vi förlorade den tredje och avgörande kvarten mot Sirius så var det som att trycka på knappen - jag slutar.

Det här var som sagt avslutet på klubbnivå, men en stor uppgift med landslaget var VM på hemmaplan med finalen mot Ryssland på Rocklunda i Västerås som russinet i kakan.
- Vi vann med 6-1 och jag gjorde två mål, först ett spelmål då jag lossade kanonen, sedan 6-1 på hörna. Fan vad roligt det var, och vilket lag vi hade! En perfekt slutpunkt, säger Marcus som nådde smått makalösa 140 landskamper innan det var över.

Marcus Bergwall hade bestämt att 2009 års VM skulle bli det sista uppdraget i blågul mundering.
- Den enda som visste om det var brorsan. Men jag var ju 38 år, så det var egentligen inget konstigt. Anders Jacobsson var förbundskapten så vi drog strecket samtidigt. Det var gött, väldigt gött.

Är VM-guldet i Västerås det bästa minnet från landslagstiden?
– Det är så mycket som är ruskigt bra med landslaget. Träffa alla ledare och spelare och bara att få komma dit och känna av kunskapen och glädjen som finns, man fick ju vara med de bästa.
– Man imponeras av när de sitter i teorin och ritar upp något på tavlan och sedan går ut och bara gör det, och det är liksom inget konstigt. Man står där i bakgrunden och bara applåderar …
- Hur fan de kan åka så fort i olika åkvägar, förstå situationerna och lösa små, små detaljer så jäkla bra?!

Landslagsdebuten skedde i Viking Lotto Cup på hösten -93. Det var också legendariske Torbjörn Eks första som förbundskapten.
– Han gick tyvärr bort alldeles för tidigt, säger Marcus.

Fyra VM-guld blev det totalt under karriären vilket får Marcus Bergwall att logiskt konstatera:
- Det är svårare att vinna SM-guld än VM-guld, det märker du ju själv …
Efter Vetlanda-äventyret varvade Marcus ner en säsong i Mosserud. Men innan seriestart där hann han med fyra matcher i IFK Kungälv som hade problem med skador under serieupptakten.

2010 var det dags för en ny elitsatsning - den här gången i tränarrollen. IFK Vänersborgs dåvarande ordförande Stig Bertilsson tog kontakt och ställde frågan.
- Jag hade ju ingen tränarerfarenhet, men hade haft lite i tankarna att göra någonting åt det hållet. Och så fick man ett samtal så där rakt av.

Marcus nappade, även om han var tveksam till om han skulle göra det direkt eller ta ett uppehåll.
Med facit hand - hade det varit bra att ta ett sabbatsår eller två?
- Lite så, börjat titta på bandy mer, kanske tränat ett lag på lite lägre nivå.

Det blev en tuff tid för Marcus Bergwall i den nya rollen.
Mycket gick snett.
– Det var inte bra på något sätt, det är lätt att vara efterklok och att man borde ha gjort annorlunda, men det fanns ett litet missnöje i truppen, tror jag. Jag fick inte ihop det.
- Det var en jobbig tid, kan jag säga, alla accepterade inte sina roller och det spelsystem vi hade. Jag kände där och då att det satt ett inrutat system i väggarna.

Blev det lite som en chock att gå in i tränarrollen?
– Jag hade två bra hjälpredor, utan dem hade jag inte klarat mig en sekund. Jag har en hel del att tacka dem för, det de gjorde.

Tränartrojkan bestod av de tre B-na - Bergwall, Berner (Jonas) och Berglundh (Joachim).
Första säsongen kvalade sig IFK kvar i elitserien efter ett dubbelmöte med Surte. Detta efter en tuff första match borta.
– Vi låg under och då tänkte man: Vad fan är det här? Men på något sätt lyckades vi vända och sedan vinna klart hemma, minns Marcus och fortsätter:
– Det var en ruskigt tuff period. Man känner bara pressen som ligger och trycker hela tiden. Jag är så glad att vi klarade av att reda ut det.

Andra säsongen gick bättre, men IFK hade det tufft då också.
Tredje säsongen som tränare tog det slut.
– Då var det riktigt nerkört och då kände jag bara att det räcker nu. Någon annan får ta hand om det här annars kan det gå käpprätt åt skogen med allt. Både med mig personligen och föreningen. Jag mådde riktigt dåligt då, det var en sån press …

Marcus Bergwall lämnade sitt uppdrag i december och ersattes av - Stefan Karlsson. Mannen som en gång i tiden värvade den där lovande backen från Lesjöfors till Boltic.

Så tränarskapet blev inte riktigt som du hade tänkt dig?
– Nej! Sen är det ju hur man förmedlar saker och ting, hur man tränar. Jag var ju ny i rollen, skulle jag göra samma resa idag så gjorde jag nog en helt annan grej, tror jag. Man har lärt sig mycket på vägen.

Det som gick snett i Vänersborg har Marcus Bergwall lagt bakom sig och minns hellre en lång och mycket framgångsrik spelarkarriär, fylld av glädje och minnesvärda matcher.
På frågan om vilka som var hans styrkor nämner han fyra: placeringsförmåga, klubbteknik med boll, passningsspel och skott.
På minussidan: Åkningen, rörligheten i sida.
– Jag är ju stel som en pinne …

En intressant detalj är skotten och förmågan att på gamla dar träna upp den förmågan.
– Det var egentligen i Kazan jag utvecklade skottet, 33 år gammal. Där nötte man en och en halv timme varje dag, inte konstigt att man blev bra på att skjuta sedan.

Marcus snittade innan ett mål per säsong ungefär. I Kazan blev det drygt ett mål - per match.
Under intervjun leder Marcus Bergwall själv in snacket kring vilka spelare som han vill lyfta fram som de bästa han stött på under sin långa karriär.
– Pelle Fosshaug, det är den bäste. Jag har både spelat med och mot honom och gillar honom skarpt. Hans kunskaper på vår tid var enorma, han var smart och kunde allt, till och med det defensiva arbetet.

De bästa målskyttarna är inte oväntat Jonas Claesson och Christoffer Edlund och i försvarslinjerna Andreas Westh.
– Han har jag kamperat med i landslaget i många år och så vill jag nämna brorsan Andreas. Han var bäst helt enkelt!

Hur tycker du att bandyn utvecklats sedan du slutade?
– Det är mer handboll nu, uppställningsmässigt sett, och tråkigare att titta på. Man måste ta tag i bandyn och göra den mer attraktiv och där har varje klubb ett ansvar. Inte alla men vissa lag måste agera. Villa Lidköping är ett gott exempel.

Nu för tiden hittar vi Marcus Bergwall mestadels på publikplats, men han har även hjälpt till lite i bakgrunden i Boltic. Han håller igång kroppen med träning i Mosserud.
– Det är skitkul att vara med ungdomarna och träna där. Och sedan har jag och frugan avlagt ett nyårslöfte - vi ska köra 125 träningspass i år. Då mår man bra, säger Marcus, som alltjämt har ett stort hjärta som bankar för byn där allting började.
- Klart att jag har hjärtat i Lesjöfors, det var en självklarhet att åka upp och lira med gubbarna nu när föreningen firar 100 år.

Spelare med rötterna i bandymetropolen kom från landets alla hörn för att vara med i jubileumsmatchen i januari.
– Det var jättekul att träffas. Tänk dig 30 gubbar i samma omklädningsrum, man kände igen tugget direkt.

Nu blir Marcus Bergwall som nummer 64 invald i bandyns Hall of Fame, något som han värderar mycket högt.
– Det är en ära så stor att den inte går att beskriva med ord. Om man tittar på sällskapet som redan är med och att jag också kommer dit - det är grymt stort!

Nr 64 Marcus Bergwall

Invald: 2024.
Född: 11 januari 1971.
Bor: I villa på Hammarö.
Familj: Hustrun Lena, två barn, två bonusbarn.
Klubbar i karriären: Lesjöfors IF, IF Boltic, Hammarby IF, Raketa Kazan, Dynamo Moskva, Vetlanda BK, Mosseruds GF, IFK Kungälv, IFK Vänersborg.
Moderklubb: Lesjöfors IF.
Meriter: 140 landskamper, fyra VM-guld (1993, 2003, 2005, 2009), ett SM-guld (1995), sju SM-finaler, en handfull World Cup-titlar.
Övrigt: Besteg Kebnekaise 2019 med hustrun Lena. Kvicksilvret visade 21 grader varmt på toppen.