Det är kring det som berättelsen om killen vars knän sa ifrån av växtvärk på fotbollsplanen handlar om.
Det som gjorde att han med det svenska landslaget var med och vann fyra VM-guld och spelade ytterligare två finaler och även en bronsmatch.

Det som gjorde att han var med och inledde en storhetstid i en förening – och som nybyggare på något sätt lade grunden för en annan klubbs största framgångar.

Det låter i efterhand som en tillfällighet, ett utslag av enbart tränares nödvändiga uppgift att besätta en laguppställning på alla positioner.
Det kan också vara så att vissa idrottsmän är skapta och predestinerade för vissa roller.

Skribenten väljer att tro att det är så, speciellt i det här fallet – men vi låter väl Rosendahls egen beskrivning slinka igen. För formens skull.
– Som ungdom spelade jag mer forward eller offensiv mittfältare. Men jag kom ju till Västerås tidigt och som ung anpassar man sig och spelar där det finns plats och där tränaren tycker.

Det var som ytterhalv – och från en del längre tillbaka på isen tog Göran Rosendahl sats när också själva sporten tog ett språng in i framtiden.
– Fortfarande i slutet av 80-talet var ju ytterhalven mer en utpräglad defensiv spelare än något annat. Men sedan, under 90-talet, förändrades rollen.

Och Göran Rosendahl med den. Eller om det var tvärtom.
– Lite var man väl själv med och förändrade, säger han – och tar sedan fart på det sätt han alltid gjorde på isen:
– Ytterhalvor blev mer deltagande i spelet. Fick en större och mer speluppbyggande roll. Numera är ju ytterhalven en tvåvägsspelare, det är mer fifty-fifty.

Han hade det som krävdes; en stark skridskoåkning och en uthållig kropp – och ett mod och en teknik att ta balanserade risker i framfarten på isen.

– Nånstans pågår alltid en energikamp på isen. Under lång tid var jag en som körde mot motståndarna, man försöker ju slita sönder och trötta ut varandra på isen. Kan man som ytterhalv hjälpa till med det, så orkar motståndarna till slut inte anfalla själva och de faller sönder.

Det här var något som Göran Rosendahl gjorde i varje minut på isen i Västerås SK, Hammarby IF, de ryska klubbarna – och självklart också det svenska landslaget.

Var kom inspirationen ifrån?
– Jag är väl inte sån att jag har tittat just på andra ytterhalvor, man tittar på alla.
– Det var mer så att jag tänkte att ”om jag gör så här, eller så här – då kan jag göra det där också”.

Det var i Västerås SK som han slog igenom och blev tidigt landslagsspelare.
– Västerås…det var en jäkla resa jag fick vara med om. Det var i början av den storhetstiden. Leif Klingborg kom dit som tränare och satte lite annan ton. Hasse Johansson var redan där, men så kom Ola Johansson och Fosshaug och andra. Det hände mycket i bandysporten då, den blev proffsigare totalt sett.

I VSK blev det fem SM-guld på sju finaler.
– Så ung jag var när vi vann SM-finalen på Söderstadion 1989 (mot Vetlanda, 7–3). När man gör något för första gången, det är så jäkla häftigt. Det är nåt man verkligen minns.

Trots, eller kanske tack vare, framfarten i Västerås fortsatte Rosendahl först en liten bit österut – till Stockholm, till Zinkensdamm och till Hammarby IF.
– Jag hade pluggat klart. Jag kände mig redo för något nytt och Hammarby blev en ny, kul resa. Det var ju drag kring bandyn i Stockholm där i slutet av 90-talet. Zinken var ju flera gånger fullsatt och det var ett jäkla tryck.

– På nåt sätt kändes det också som att man var med och byggde en kultur. Det var lite speciellt, annorlunda. Kenneth Kvist, ordföranden, gick omkring med räkenskaperna i en plastpåse. Vi spelare var ganska delaktiga i hela föreningen. Det var riktigt kul att vara med om det där.

På isen blev det…fem SM-finaler. Fem förlorade SM-finaler på Studenternas.
Det måste nämnas.
– Det är och var en otrolig frustration att jag inte fick vara med och vinna med det här gänget. Det var nästa generation som gjorde det.

– Absolut tyngst var den där finalen mot Edsbyn när vi hade straff, bollen tog väl i ribban och stack ut till sargen och hoppade över en av våra spelares klubba – och Edsbyn kontrade och gjorde mål. Därifrån gick det bara utför.

Den finalen skickade Edsbyn vidare till en storhetstid – men lämnade alltså en tuff sportslig motgång kvar hos Göran Rosendahl.
Då hade han redan hunnit med en hel del i den grönvita tröjan och publikfesterna på Söder.
– Jag brukar säga att jag har två toppar i karriären. En var väl när jag var runt 30 år där i slutet av 90-talet.

Mitt i allting kom dock verkligheten vältrande utanför isen.
– Efter det hade jag en tuff period. Min mamma och min ena syrra gick bort, och samtidigt jobbade jag väldigt mycket i det företag vi hade startat då.

– Det var inte så roligt då. Så här i efterhand, hade jag gått till en läkare så hade jag säkert fått diagnosen utbrändhet.

Slutet på karriären gav dock ytterligare en topp.
Det var när den ryska bandyn öppnade sig för svenska spelare och Göran Rosendahl blev en av många som fick möjligheten. Första i SKA Neftjanik och sedan i Zorkij – och det här var alltså långt innan det ryska anfallskriget mot Ukraina.

– Jag tycker de åren var fantastiska på alla sätt. Man kan tycka vad man vill om Ryssland, det finns både bra och dåliga grejer. När jag kom dit ville jag förstå ryssarna, varför de agerade som de gjorde och hur deras system fungerade. Jag fick ut jättemycket av det.

– Och det var en förmån att få vara heltidsproffs. Man fick träna mycket samtidigt som man fick en massa energi av en helt ny miljö. Nu finns inte den möjligheten till morot för yngre spelare, det här att bli proffs.

Det ryska äventyret avbröts för Rosendahls del av den ekonomiska krisen – och det var bara att åka hem.
Det blev två halva säsonger i IK Sirius, inhopp i slutfaserna av olika orsaker, innan karriären som spelare var över.
Nästan.

Numera, vi skriver 2025, spelar Göran Rosendahl i Bajen Bandy i division 2 tillsammans med en massa andra tidigare elitspelare.
– Det har blivit ett bra drag kring det där. Det är ju också en tjusning med bandyn att den är förhållandesvis snäll mot kroppen. Det är en jäkla bra motionsform. Är man i min ålder och skulle försöka spela fotboll är risken att man verkligen går sönder.

En lång och framgångsrik framfart som spelare på isen, hela tiden inspirerad av att hitta nya vägar och att utvecklas.
Så Göran Rosendahl klev hösten 2014 in som tränare för sitt Hammarby IF, men klev också av mitt under säsongen.

– Det var en kaosartat tid. Jag skulle jobba halvtid i firman, men det fungerade inte organisationsmässigt i Hammarby. Det blev för mycket, så vi var överens om att det inte funkade, säger han om den tiden.

Men tränare har han varit. Och är.
– För yngsta grabben sedan han var fem år. Det är väldigt kul med ungdomar, att hitta på lösningar för att nå utveckling. Och jag har alltid haft ett hjärta för fotbollen.

Det blev förresten inte bara de där SM-finalerna med Västerås SK och Hammarby IF – det blev en rad till också.
– Jag var ju expertkommentator i Radiosporten under en rad av år. Det var superroligt.

Hur skulle du vilja bli ihågkommen som bandyspelare?
– Oj, svårt. Om nån skulle tycka att jag var med och utvecklade sporten bandy skulle jag nog känna mig lite smånöjd.

Det verkar så.
För nu, våren 2025, kliver Göran Rosendahl in i den exklusiva skaran av bandypersonligheter som tagit plats i sportens Hall of Fame.

– Jag blir stolt på nåt sätt. Hade man fått nåt sånt här när man var aktiv hade man inte brytt sig på samma sätt. När man blir äldre så gör man det. Den här regeln att man ska vara borta från sporten ett tag innan man kan utses – det gör bara att det blir roligare att bli uppmärksammad.