Säsongerna 1918 och 1919 presterade han resultat i spjut, som gav hon placeringar i skiktet 10-12 i världen. På den tiden var spjutkastningen i huvudsak en svensk-finsk-norsk affär, varför prestationerna nationellt aldrig blev bättre placering än just utanför SM-pallen.
Vingarna hade prövats alltsedan bandyn blev en av föreningens sporter 1914. De första stegen var tämligen stapplande. I DM-finalen 1915 mot Liljedahl blev det en svidande förlust med 13-1, men redan året därpå bärgades första segern.

Under 1920-talet sökte man ihärdigt bästa möjliga motstånd – oftast med betydande nederlag som följd. 1924 nåddes kvartsfinal i spelet om SM, men storstryk mot AIK på Stockholms Stadion. 1929 hade man introducerat sin nom de guerre, de röda tomtarna, och spelade semifinal i kampen om SM. 1931 introducerades det allsvenska seriespelet. IF Göta hade av Svenska Bandyförbundet befunnits värdiga en plats i det nya seriesystemet och man nådde finalen. Pampen hade då i närmare femton år haft rollen som spelande lagledare/kapten/skarpskytt i laget.

Premiären utkämpades under trettonhelgen mot Nässjö hemma på Tingvalla. Gästerna gjorde första målet, men sedan var det Göta för hela slanten. Seger med 7-1 efter tre mål av "Pampen" och när seriespelet var slut stod IF Göta som segare i södra gruppen. Pampen och klubbkamraten Erik Karlström var södergruppens skarpaste målskyttar, men Gunnar Hyttse från Västerås var ett mål bättre i den norra och vann därmed skytteligan.

SM-finalen spelades mot AIK och blev jämn, där huvudstadens stjärnelva drog längsta strået. 4 – 3 till Rit-Ola & Co. Det blev Pampens sista match som aktiv. Målskytt i SM-finalen, ja – men inget SM-tecken. Som spelare var han vid ett tillfälle uttagen till landslaget. Det var 1929, men han tackade nej och fick i stället uppdraget att leda laget.

Från 1928 hade Pampen varit ledamot i Svenska Bandyförbundets styrelse och medverkade där under drygt ett decennium. Snabbt ianspråktagen i UK (Uttagningskommittén), men det var i ledarrollen för landslaget som han kom till sin rätt. I det var i ledarrollen han kom att i såväl landslag, distrikt som klubb att dominera svensk bandy fram till andra världskriget.

IF Göta erövrade den första Svenska Bandypokalen, uppsatt av Sune Almkvist och Torsten Tegnér. Pokalen vandrade under perioden 1926-1940 och tillföll bästa klubb i SM. Såväl IF Göta som Slottsbrons IF och Stockholms-Göta hemförde under perioden tre mästerskap vardera. Hade pokalen börjat vandra ett år tidigare hade stockholmarna dragit längsta strået, ett år senare, ja, då hade Slottsbron fått vårda pokalen.
Men nu fick antalet förlorade finaler avgöra och så kom det sig att IF Götas historiska förlust mot IFK Uppsala 1933 blev tungan på vågen.
Förlusten med klassiska 11-1 hade i alla fall något gott med sig.

”Pampen” var mycket utåtriktad i sitt ledarskap. Det var han som lade grunden till den värmländska bandytraditionen. Ordförande när Värmlands bandyförbund bildades 1934 – dessförinnan sorterade man under Värmlands Fotbollförbund.

Ofta anlitad som arrangör av såväl SM-finaler (1934 och 1935), landskamper (mot Norge 1935 och 1936; mot Finland 1939) som final i Nordiska klubbmästerskapet (1939). Styrelseledamot i Svenska Bandyförbundet ett drygt decennium och lagledare för Svenska landslaget vid 10 landskamper från 1929 till 1940 – utan någon förlust!

Men det var nära 1939, då Sverige hade bortalandskamp mot Norge. Att matchen slutade 2-2 gladde nog ”Pampen”. Genom nära band med Norge, inte minst som initiativtagare till de nordiska klubblagsserierna 1938 och 1939, så hade han inbjudits att medverka i norska lagets förberedelser inför landskampen. Han intog en aktiv roll vid uttagningen av det norska laget och kom, i praktiken, att vara lagledare för båda lagen! Efter den överraskande norska framgången belönades han med Norges Bandyförbunds förnämsta utmärkelse: ”Gullmerket”.

I sitt sista landslagsuppdrag anförde han det svenska laget vid Krigslandskampen mot Finland 11/2 1940. Det finska laget hade fått permission och kom i stort sett direkt från fronten – hela nettot, inkluderande den av Sven Jerring initierade radioinsamlingen gav Finlands Röda Kors ett välkommet tillskott på närmare 500 000 kronor.