Vi börjar väl nånstans där, i det inre av Hälsingland, mitt i Edsbyn och därmed på Ön som alltid varit ett idrottsligt kraftcentrum på orten.
Där fanns under lång tid en man som gjorde allt och lite till för Edsbyns IF.
Vi vet att han hette Holger Westh.
För Magnus Olsson är han morfar.
– Han var ju en så där klassisk eldsjäl redan innan jag föddes. Men med honom där på Ön blev det naturligt att jag ramlade in på bandyn.
Inte bara det, förresten.
– Jag var ju där, konstant känns det som. Vi bodde i närheten och bara det var nåt lag som tränade på isen så var jag och dribblade för mig själv i nåt hörn.

På den här nivån var det – och det är en förklaring till vad som komma skall.
– Vaktmästaren där, Göran Lind, lovade min mor att när han släckte och stängde så skulle han skjutsa hem mig. Men en gång såg han inte till mig, åkte hem – men fick reda på att jag inte var hemma. Så han åkte tillbaka och i strålkastaljuset från bilen hittade han mig ute på isen där jag åkte omkring ensam i mörkret.
En del skulle kalla det besatthet.
Andra kanske mer nyanserat använder ordet talang. Talang för att träna, mycket och länge.

Något som alltså till slut innebar att killen som blev ”Kuben” med hela Bandysverige gjorde hela 702 matcher för Edsbyns IF och vann fem SM-guld i rad för sin klubb.
– Jag har alltid älskat att träna. Jag var ju rätt kort till växten och när jag spelade fick jag höra att det var ett minus, även om jag kunde en massa annat. Det blev mer en trigger än att det pickade hål på mig.
– Istället. Fasen, jag ska visa er. Jag ska testa hur bra jag kan bli med mina förutsättningar.

Facit finns.
Men här nånstans fanns det dock inte bara tvivlare – utan även konkurrenter om uppmärksamheten.
Magnus Olsson spelade inte bara bandy. Utan även fotboll på sommaren.
Och framför allt ishockey på vintern.
– Jag tyckte nästan hockey var roligare. Och när jag närmade mig gymnasieåldern så hade jag funderingar på att flytta, för det hade jag kompisar i Alfta där jag spelade som hade planer på.

Nåt du ångrar?
– Ibland kan jag väl få tanken på vad som hänt om jag gjort det valet. Men inte mer än så.
Dagen B som i bandy kom istället den 21 februari 1988.
Den 16-årige Magnus Olsson hade packat trunken för en pojklagsmatch på Hamrångefjärdens IP.
Men istället blev det en bussresa till Småland, till Tjustkulle i Vetlanda och debut i elitserien.

– Jag hade inte ens tränat med A-laget. Nervös? Nej, det kommer jag inte ihåg att jag var. Jag är väl en sån som ser möjligheter istället. Jag är uttagen, jag får den här chansen – då tycker dom väl att jag är tillräckligt bra.
Efter 17 minuters spel i matchen mot storlaget Vetlanda får debutanten Olsson bollen, rundar liberon Stefan Karlsson (!) och sprätter upp bollen i bortre krysset bakom målvakten Pontus Sundelius.
– Det där är nåt som finns kvar som ett fantastiskt minne.
– Och efter det här fick jag spela en match till, den säsongen.

Och resten är, som ni redan vet, svensk bandyhistoria.

Dock, länge länge utan att Edsbyns IF nämndes med dagens respekt.
– Vi var väl ett kvartsfinallag som bäst under många år.
Det var till och med så att Magnus Olsson själv lyftes till helt andra höjder, blågula sådana.
Efter en debut i landslaget i Söderhamn i januari med två mål löste han en biljett till VM i USA 1995 och blev världsmästare direkt. Med en upprepning två år senare i Sverige.

Dubbel världsmästare. Men aldrig ens i närheten av att spela SM-final. Det blev till och med bara några enstaka besök på Studenternas när andra gjorde upp.
Det var något som tärde.
– Det var väl nånstans där i slutet av 90-talet som jag tänkte:
– Ska jag hålla på med den här sporten hela livet och inte få uppleva det vackraste. En SM-final är ju större än ett VM.

Som spelare var han på mästarnivå, men inte i rätt lag. Inte konstigt att samtalen kom, framför allt från Västerås SK.
– Jo, det blev några såna från VSK. Men jag var aldrig och besökte dem. Jag tänkte att jag hellre vinner ett enda SM-guld med Edsbyn än tre med Västerås.
– Och, tänk om jag drar och Edsbyn vinner. Då kommer jag ju att glädjas med klubben, men det kommer att göra ont.
Här fanns ett beslut att ta, där det kanske krävdes moraliskt stöd.
Inte för Magnus Olsson.
– Jag pratade nog med mig själv.
Och gjorde rätt igen. Först valdes hockeyn bort. Nu spel i andra klubbar.

Det tog dock ytterligare säsonger, till slut hela 17 år, innan han fick glida in med tröja nr 16 på Studenternas i Uppsala.
Då hade han själv inte förändrats, möjligen förädlats.
Men mycket annat hade hänt. Och en förvandling av hela sporten i Sverige hade inletts.
Och den började just i Edsbyn.

– I början trodde man ju att det bara var snack, men samtidigt – är det nånstans det kan bli verklighet så är det väl här.
En bandyhall alltså. Och så typiskt hälsingskt, när hela bygden ställde upp för bygget genom uppgörelser med skogsägare om bidrag och aktieförsäljning.
– Den där dan när den första, jättelika, limträbalken kom med en specialtransport, det var häftigt. Det var fullt med folk på plats. Då förstod man verkligen vad som var på väg att hända.
Ett under i sig var på väg.

Inte konstigt att arenan som bytt namn under några gånger också går under namnet Bandykyrkan.
Den stod klar att spela och träna i hösten 2003.
Och…
– …vi anade väl att det skulle ge oss en fördel. Men kanske inte så mycket som vi fick. Även om den saknade väggar första säsongen så låg isen där blank och fin. Vi kunde träna på det vi ville träna på.
Edsbyns IF hade vunnit SM-guld 1952, 1953, 1962 och 1978, nått final även 1982 och –84.
Men sedan dess längtat.
Som Magnus Olsson också gjort.
– Den känslan när vi gick till final.
– Det finns ett kort i Nu Läll (restaurangen i Svenska Fönster Arena) där jag och Pinch (Peter Törnberg) står och vrålar varandra i ansiktet. Äntligen skulle vi få spela SM-final. Så härligt.
Inte bara det, visade det sig.

Istället blev det en av de mest dramatiska finalerna som spelats. En klassiker i klassikern när Edsbyn slog Hammarby med 7–6.
– Den var ju över flera gånger. Hammarby hade 5–2 och straff. Och så snurrar det till. Vi kommer upp till 7–5. De reducerar till 7–6 – och så har de hörna på hörna som det var på den tiden. Den anspänningen i det läget.
– Sedan var det några fina år till. Men den här finalen är det inget som slår.
Inte heller vad det lockade fram hos klubbens supportrar.

– Vi åkte ju dagen före, men nån hade filmat när det gick 52 bussar från Edsbyn. Jag tänkte, det kan ju inte finnas en människa kvar. Och de har åkt för att se oss, se mig.
Två VM-guld på 90-talet. Fem SM-guld på 2000-talet. När var du som bäst egentligen?
– Det var nog 2006. Jag blev årets man. Edsbyn höll en bra nivå och jag var med och spelade VM-finalen på Zinken mot ryssarna, även om vi förlorade då.

Vem var han då på isen, Magnus ”Kuben” Olsson.
– Jag var inte snabb, men hade en motor som var extrem och jag såg till att träna upp den ytterligare.
Uthållig – och smart, lägger vi till.
I böcker av Leif GW Persson tillskrivs en kriminalkommissarie förmågan att se runt hörn.

Magnus Olsson gjorde det på isen – på sitt sätt.
– Jag var i framtiden på bandyplanen, säger han själv.
– Jag försökte ligga steget före, förstå vad som var på väg att hända. Var jag skulle vara i nästa sekvens av spelet.
Spelsinne, spelförståelse – kalla det vad ni vill. Som en del har. De riktigt stora spelarna.Till och med en evighetsmaskin blir dock utsliten. Så 2013 tvingades han till en höftledsoperation, efter att ha klarat sig från andra allvarliga skador under alla år på isen.
Slutspelat? Inte. Det blev en comeback. Försedd med ny höftkula hoppade han in och spelade några matcher när det saknades spelare i laget.
Vilket gör att den där vepan som hänger i arenan hemma i Edsbyn egentligen behöver uppdateras. De 686 matcherna som det står där blev till slut 702 under 26 säsonger.
Ingen har gjort fler.

Han är dessutom unik på ytterligare sätt – och det i svensk bandy.
Han blev utsedd till årets pojkspelare såväl 1988 som 1989, blev årets junior 1991, årets spelare 2006 – och sedan årets ledare 2020.
– Bandyn har ju funnits några år, så jag blir glad och varm när jag tänker tillbaka på de här individuella utmärkelserna.
– Och att få ta plats i Hall of Fame, det är pricken över i:et, eller hur?