|
Man kan vara unik på många olika sätt. Även som bandyspelare. Micke Arvidsson vet. Villa-ikonen som debuterade i landslaget, innan han spelat en enda allsvensk match och som i mer än tio år stod staty och vakade över Lidköpings Isstadion, innan den drygt tre meter höga trästatyn ruttnade bort.
– Inte alla som överlever sin staty, konstaterar Micke idag.
Nej, bara riktiga legendarer överlever sina avbilder.
Lite synd tycker han ändå att det är med statyn. Liksom det är lite synd med den eventuella fotbollskarriär som aldrig blev riktigt av.
Det skiner igenom när vi talas vid dagarna innan Mikael Arvidssons inträde i bandyns Hall-of-Fame blir offentligt.
Trästatyn vägde 2,5 ton och hade skapats av motorsågskonstnären Sören "Snidarn" Niklasson från Hova. Den sattes upp 1996, och nu vakade Micke alltså för alltid över Lidköpings gamla Isstadion. Trodde man.
Men så blev det inte. 2007 var staden tvungen att plocka ned statyn, eftersom den inte längre stod emot vädrets makter.
– Man hade målat statyn i plastfärg. Tyvärr. Det är nämligen högst olämpligt att göra på trä, berättar Micke.
Idag är till och med Riksantikvarieämbetet noga med att påpeka det skadliga med plastfärger. "Regnrocksfärg" kallar man plastfärgen eftersom den är så tät och därmed kapslar in fukt om fukten tar sig in någonstans.
– Plastfärgerna dök upp på 1950-talet och ansågs ha många fördelar. Men sedan tjugo år tillbaka vet vi att färger som innehåller plast inte är lämpliga vare sig på trä eller puts, berättar byggnadsingenjör Ingemar Holmström, expert på sanerings- och renoveringsteknik hos Riksantikvarieämbetet.
Och naturligtvis kom fukten in i Micke-statyn eftersom den, likt alla offentliga konstverk, drabbades av traditionell skadegörelse. Regnet tog sig alltså in i statyn – men inte ut.
Synd, men inget att idag göra något åt.
Bandykarriären startade Mikael Arvidsson som 9-åring i Villas knatteserier. 1969 i "Dynamo" vann Micke för första gången en skytteliga – på 22 mål. Med gott om kompisar i stadens andra lag, Lidköpings AIK, föll det sig sedan naturligt att gå till LAIK. Debut där som 14–åring mot lokalrivalen Kartåsen, LAIK vann med 11–4 och Micke gjorde fyra mål.
Hösten 1975, ett halvår efter Villas första SM-final (4–8 mot Ljusdal), är Micke Arvidsson tillbaka i Villa. Innan han ens spelat en enda allsvensk match blir han uttagen till landslagsspel och gör A-landslagsdebut hemma i Lidköping mot Norge den 3 december 1975. Svensk vinst. 5–1, och Micke spelar högerinner i en femmannakedja med Faluns Bernt "Bempa" Ericsson till höger om sig och till vänster Sören Boström, Västanfors, Kjell Österberg, Katrineholm och Torbjörn Ek, Västerås.
– En otrolig upplevelse, minns Micke än idag.
Hans första allsvenska år, 1975/76, hänger Villa kvar på ett hår. Samma poäng men bättre målkvot än Värmbol.
Men därefter går det uppåt för västgötarna. Om än inte i särskilt rask takt.
1978 anländer dock en viss Christer Kjellqvist till Villa från Lidköpings AIK och från 1980 går Villa till slutspel sju år i rad. Till semi 1981 (ur mot Selånger) och till final 1983 (två raka mot Broberg i kvarten, två raka mot IFK Motala i semi, 0–0 vid full tid i finalen mot Boltic, 0–5 efter förlängning). Med ett Christer Kjellqvist-skott i stolpen med tre minuter kvar av ordinarie speltid... Passet från, givetvis, Micke Arvidsson.
Det tidiga 80-talets radarpar i svensk bandy: Arvidsson-Kjellqvist. Två artister. Tredubbla världsmästare också båda två: 1981, 1983, 1987.
– Det lag vi hade i Villa under de där åren, 1979–1983, med bland annat SM-finalen 1983, var det bästa och mest kompetenta Villa-lag jag spelade i, säger Micke idag.
– Minns bara: "Fiskarn" Johanssons långa fina utkast! Minns Christer Kjellqvists speluppfattning och 40-meterspassningar! Och så jag som hade till uppgift att göra mål...
Men det krävdes en vinter i Östergötland – med bandy i IFK Motala och trädgårdsmästarutbildning i Norrköping – för att Micke Arvidsson skulle få sitt SM-guld; den 22 mars 1987 på Söderstadion.
I Villa hade Micke vunnit skytteligan tre år i rad, 1981–83, men under säsongen i Motala hade det gått ganska så tungt med för honom blygsamma 18 mål i serien. I finalen lossnade det dock, och där överbevisade han alla tvivlare genom att vara delaktig i samtliga tre Motala-mål.
Mikael Arvidsson gjorde själv 1–1 ur nästan ingen högervinkel alls. Han spelade fram Thomas Karlsson till nästa kvittering med 15 minuter kvar, och han var upphovet till den straff som i sudden death avgjorde finalen. Boltic-försvararna Örjan Gunnarsson och Björn Tömmernäs tog från var sin sida hand om Micke Arvidsson. Osjysst! Straffskytt till 3–2: Håkan Rohlén.
Kontakten med bandyn har han aldrig släppt.
Sonen Martin Arvidsson gjorde över 300 allsvenska matcher och nu är sonsonen William Arvidsson på gång: bronsmedaljör i P 17-VM nyligen i Norge och nyckelspelare både i Villas J 20-lag som spelar SM-final mot Vetlanda på Tele2 Arena på fredag och i J 18-laget där farfar Mikael är tränaransvarig.
Vid sidan av det Micke Arvidsson presterade på isen med klubba och boll var han också en bolltalang sommartid. På gräs.
– Man borde nog ha gett fotbollen en ärlig chans. Skulle velat testa hur bra jag hade kunnat bli. Det är något jag idag kan känna att jag ångrar, säger Mikael Arvidsson.
I mitten och slutet av 70-talet provtränade han och träningsspelade med de flesta av de allsvenska klubbarna.
– Tolv stycken klubbar handlade det om, minns han idag.
– IFK Norrköping var nära och med Hammarby spelade jag en match på Kanalplan mot Vasalund tillsammans med bland andra Thom Åhlund och bröderna Ohlsson, Kenta och Billy. Det var självaste hövdingen Lennart Nyman som hämtade mej på Centralen...
– Närmast till låg ändå IK Göteborg. Där var jag vid flera tillfällen. Anders Bernmar och Sven-Göran Eriksson ville att jag skulle ge upp bandyn och bara spela fotboll. Men jag var hemmakär och hade svårt att släppa bandyn. Fast nog borde jag ha gett fotbollen en chans i två-tre år. Sen hade jag ju alltid kunnat gå tillbaka till bandyn om det inte fungerat...
Med fotbollen blev det nu mest spel i IF Heimer hemma i Lidköping. Totalt 246 matcher och 51 mål i den rödvitrandiga tröjan. Plus ett div II-år i IF Saab för "innermittfältaren med den grymma blicken för spelet" som det stod i någon tidning på den tiden.
Efter 30 år på Park och Gata i Lidköping har Mikael Arvidsson sedan ett drygt år flyttat sitt yrkesliv de sex milen till Trollhättan, där han nu är ansvarig för skötseln av Trollhättans parker.
– Vi ska ha fina gräsmattor i Trollhättan. Det är viktigt för första intrycket och för att invånarna ska kunna använda parkerna för rekreation och aktiviteter. Vi ska klippa oftare, säger Micke i en tidningsintervju.
Lika noggrann där som han tidigare var på bandyisen.
Vi använder cookies för en bättre sajtupplevelse. Läs vår integritetspolicy.