Habo. Kommun i Jönköpings län, 462 kvadratkilometer, 11 845 innevånare (31/12 2017), därmed landets 188:e största kommun av 290. Kommunen är belägen i de östra delarna av landskapet Västergötland vid sjön Vätterns västra strand. Kommunen präglas av stora grus- och sandavlagringar, ett resultat av inlandsisens avsmältning. Tätorten Habo är belägen vid järnvägen Falköping-Nässjö. Här finns bl a ett flertal småindustrier.
Så står det att läsa på Habo kommuns hemsida, kompletterat med uppgifter i uppslagsverket NE. Formellt och korrekt, som en faktaredovisning skall vara.

Det går också att presentera Habo så här: ”Född 1935. Heter Johansson i efternamn. Yngst av 12 syskon. Blev tidigt intresserad av bandy, påverkad av sina äldre bröder. Debuterade som 15-åring i Habos A-lag i div II. Värvad av allsvenska Nässjö IF 1955, där han kom att bli klubbens meste - och snabbaste - spelare genom tiderna med 186 allsvenska matcher (143 mål), 1956-1970. Spelade 33 A-landskamper 1961-69 och deltog i fyra VM-turneringar. Gift med Sol-Britt sen 1964.
Arbetade i 45 år som charkuterist. Habos främste PR-man genom tiderna”.
Presentationen ovan syftar naturligtvis på Jan Erik Felix Johansson, bandyspelaren som under sin storhetstid var betydligt större än den kommun, vars namn han bar med stolthet när han skrinnade fram på isarna och lämnade alla motståndarförsvarare efter sig. Men Habo blev artistnamnet först när han lämnat födelseorten och hamnat i Nässjö.

Samma år som Jan föddes, 1935, byggdes det en ny bandyplan i Habo. Tidigare fick ortens bandyspelare hålla till på en liten göl. I sin självbiografi, ”Bäste man på plan” skriver han: ”Habos nya bandybana byggdes ett hundratal meter från vårt hem och redan tidigt blev bandyplanen min stora lekplats vintertid. Vid fyra års ålder fick jag mina första skridskor, ärvda efter min syster Ann-Sofi”.

Fem bröder i samma lag

I Habos A-lag spelade redan Jannes, vi skriver så innan han hamnade i Nässjö, tre bröder Rune, Figge och Seth. De hade alla varit med och kvalspelat till allsvenskan (utan att ta sig upp). Så det var inte så konstigt att även minstingen i brödraskaran, den lilla bollbegåvningen Jan, valde bandy. Vintern 1951 debuterade han i Habos A-lag i div II. I första matchen besegrades Waggeryd med 2-0, Jan gjorde båda målen. Då även brorsan Putte tagit plats i laget spelade nu fem bröder i samma lag. Det ansågs så sensationellt att Expressen ryckte ut och gjorde ett helsidesreportage på de bandyspelande bröderna.

Värvad till Nässjö i fotboll
Men det var i Nässjö som Jan Johansson skulle slå igenom. Dit flyttade han å yrkets vägnar i december 1954. Han och brorsan Figge köpte en charkuteriaffär och den kom dom att driva tillsammans i 45 år. Som de flesta bandyspelare på den här tiden spelade Janne även fotboll. Det kände man till i Nässjö, varför Nässjö IF:s fotbollssektion värvade honom hösten 1955. Snart dök klubbens bandyledning upp med följande uppmaning: ”När du ändå spelar fotboll i Nässjö IF är det väl lika bra att du skriver på för oss i bandy också. Men vi kan inte lova dig någon plats i A-laget”. Janne skrev på direkt!

Succé i debuten

Nässjö hade två reservlag som i folkmun kallades ”Skräp I och II”. Janne från Habo började i ”tvåan”, men avancerade snabbt uppåt. Han imponerade bland reserverna och när A-laget i slutet av januari 1956 spelade en viktig match borta mot Göta i Karlstad, fick ”Habo-Janne” debutera. Han spelade högerytter i stället för legenden Uno Wennerholm, som petades för att han även spelade ishockey i Tranås.
Det blev succé. Nässjö vann med 9-3 och debutanten från Habo gjorde mål direkt i inledningen. I ett tidningsreferat efter matchen stod det: ”Ny bandystjärna i Nässjö, Habo-Janne, en av de tongivande på plan”. Därmed var ”Habo” född!

15 raka vintrar i allsvenskan

”Habo” kom sen att lyckliggöra Nässjö IF i allsvenskan i hela 15 vintrar. Sin sista allsvenska match spelade han i Uppsala mot Vesta den 22 februari 1970. Nässjö föll, 0-4, och trillade ur allsvenskan efter 40 raka säsonger. ”Habo” hade då spelat 186 matcher i högsta serien, fortfarande rekord i Nässjös historia, och svarat för 143 mål. Bara Nicke Bergström är värre med 185. ”Habo” följde med Nässjö ner i tvåan, det blev en vinter och en tredjeplats i södra götalandsserien. Sen blev han spelande tränare i fyra vintrar i IF Hebe i samma serie.

”Habo” fick aldrig spela någon SM-final. Men ack så nära det var vintern 1965. Då vann Nässjö den allsvenska södergruppen. I slutspelet, en tre-lagsgrupp och enkeklserie, hamnade Broberg, Karlstads-Göta och Nässjö på samma poäng. Broberg gick till final på bäst målskillnad. Bäst gick det vintern 1966, då Nässjö besegrade Hammarby i bronsmatchen med 9-2.

Fyra VM-turneringar

”Habo” är Nässjös överlägset meste landslagsman. Han var bofast i A-landslaget åren 1962-69, den givne yttern bredvid Bernt ”Bempa” Ericsson. Han spelade 33 A- och 4 B -landskamper. Han var också med i fyra VM-turneringar. Som bäst blev det en silvermedalj 1969. Men 1967 i Finland borde det ha blivit guld. Sverige mötte Sovjet i slutmatchen. Det stod 2–2 strax före full tid då Sverige fick hörna. Leffe Fredblad fick en drömträff, men den ryske backen Danilov (Vitalij) räddade skottet med handen på mållinjen. De finska domarna dömde fegt frislag. Det skulle ha varit straff!”. Den hade ”Habo” bergsäkert skjutit i mål. Han hade tidigare i matchen reducerat till 1-2. På straff. Seger hade inneburit guld. Nu blev det brons i stället.

Fick ekorre i pris

”Habo” spelade också flera gånger med landslaget och sitt klubblag i forna Sovjetunionen. En rolig episod inträffade i Irkutsk 1968. Landslaget mötte en lokal kombination, den slutade oavgjord 1-1, ”Habo” var svensk målskytt. Efter matchen var det bankett med tal och prisutdelning. Som kapten för det svenska laget hedrades ”Habo” av värdfolket med en livs levande sibirisk ekorre, som satt i en bur.

”Jag trodde att det var ett skämt”.

Men så var det inte. ”Den skall med till Sverige”, förklarade de ryska värdarna.
Så blev det nu inte. Ekorren reste med landslaget resten av turnén.
Men vid hemresan från Moskvas flygplats fick den ryske tolken överta ekorren. Hans femårige son skulle få den som present. Det var den bästa lösningen.
”Men vi saknade ekorren”, erkänner ”Habo”.

Vad kännetecknade då ”Habo” som spelare. Vi citerar vad Arne Argus skriver i boken ”Nässjö IF 100 år”: ”Habo var en härlig fajter, spelklok, snabb och målfarlig, därtill en prydlig gentleman på och utanför isen”. En fin representant för den kommun vars namn han bar med heder under en lång bandykarriär.

”Habo” bor kvar i Nässjö och följer fortfarande med intresse Nässjös öden och äventyr i bandyallsvenskan:
”Jag har egen plats i ishallen”, berättar ”Habo” stolt.
Habo IF då? ”Tyvärr lades bandysektionen ner i slutet av 1990-talet”.