En sann hjälte i Broberg – Leif Wasberg mästare på två fronter
Peter Axman

|

wasberg1

Han var en ledstjärna under Brobergs storhetstider på 60- och 70-talet.
Leif Wasberg visade vägen från Faxevallen till Hällåsen, och var lika vass som målskytt och centerhalv (libero) senare i karriären.
Åtta SM-finaler gav fyra guld – nu tar han sin välförtjänta plats i bandyns Hall of Fame.

I slutet av februari kan det vara den första glimten av vårsolen i Söderhamn.
På stenbron till café Rådis stannar Leif Wasberg upp, njuter en stund av värmen innan det är dags för en fika i en lika välbekant som charmant miljö.
I stort sett helt bevarad sedan det klassiska caféet (som hade en stor roll i Birgitta Svensson regidebut ”Mackan” från 1977) öppnade verksamheten 1954.

– Jo, tänk att det ser ut precis som när jag var ung, till och med jukeboxen här fungerar, säger den vältrimmade 79-åringen när vi möts över en kaffe, kanelbulle och en kavalkad av minnen från en annan och svunnen bandytid. En tid med en guldkant som Broberg inte har varit nära på många, många år.

”Leffe” sneglar ut genom fönstret mot Rådhustorget, och kanske kommer minnesbilderna från 1963 när han som 17-åring kom hem som hjälte och just där möttes av tusentals supportrar efter sitt första SM-guld.

Det var början på en minnesvärda era när Brobergs IF prickade in två storhetsperioder. Under 1960-talet gick Broberg till fem finaler på sju år, och tog två SM-guld. Under slutet av 70-talet handlade det om tre täta finaler, och ytterligare två guld.

Sedan tog Boltic helt över ruljangsen med sju raka guld. Det har sin betydelse även i den här historien om en ung bandypalt som aldrig någonsin tvekade om vilken sport som skulle bli en så stor del av livet.

Det var som givet då pappa Ingvar var en stor profil på sin tid, både som spelare och tränare. Som spelare var han med och tog Brobergs – och Hälsinglands – första historiska SM-guld efter 4–2 mot Västerås SK.

Det hade också sin betydelse att hemmet bara låg en långlyra från Faxevallen. Där satt lille Leif på fönsterkarmen, med näsan tryckt mot rutan, och väntade på att belysningen skulle tändas.

– Det var inte påslaget jämt, bara när det var träning. Då var det bara att lubba iväg, precis som många andra grabbar i krokarna. Det fanns alltid ett stort gäng att spela med, säger Leif, som snart nog lämnade de mer lekfulla pojkåren för ett större allvar som ung lovande forward i Broberg.

– Det kunde ju ha gått sämre också, med farsan som tränare. Men jag hade goda lagkamrater och blev accepterad direkt, och det hjälpte till att jag fyllde min plats utan att höra till de bästa. Pappa var allting på den tiden, han var tränare, lagledare, materialare och slipare. Han levde och andades bandy, och det spillde ju över på mig.

Timingen var också perfekt i ett skede när Broberg började bygga ett komplett lag för de riktigt stora matcherna.

Där kunde Leif Wasberg snart nog etablera sig i en bärande roll, under 60-talet som en av bandyns bästa målskyttar. Säsongen 1967/68 gjorde han 28 mål på 18 matcher för titeln som skyttekung – ett minnesvärt undantag.

– Jag gjorde ju många mål varje säsong, men det fanns alltid en som var värre. Bempa Ericsson vann alltid skytteligan, utom just den här säsongen då, säger Wasberg som har ett annat märkligt målfacit på sitt CV.

– Jag spelade åtta SM-finaler men gjorde inte ett enda mål, det kunde gräma mig lite i början. Men inte nu, och jag fixade ändå några straffar.

Han sörjer inte heller över det faktum att han aldrig kunde få den allra största huvudrollen som Brobergs ledstjärna.

– Nä, Dallas var alltid nummer ett, det var en helt otrolig spelare. På den tiden spelade vi med fem man i kedjan och det var de på innern som förväntades jobba lite hårdare. Dallas var högerytter, han gjorde inte många knop bakåt men kanske därför var han så jäkla bra framåt. Han skulle ha bollen för jämnan och var det två, tre motståndare kvar så grejade han det för det mesta, säger Leif om Brobergs ikon Göran Sedvall, invald som nummer 18 i bandyns Hall of Fame.

– Dallas var kanske ingen playmaker, men han kunde spela fram också. Han var ingen egoist, och som grädde på moset en så jäkla trevlig person på sidan. Dallas var aldrig stor på sig mot de som kom in som nya i laget. Och den klassiska Dallas-finten, när han lade bollen precis bredvid skridskorna, hade han bara i blodet. Han gjorde den hela tiden.

I början av 1970-talet sökte Leif Wasberg en ny utmaning i Edsbyns IF, där han blev kvar i fem raka säsonger som en viktig offensiv pjäs. När han vände åter till kusten väntade en helt ny roll i moderklubben.

– Landslagsliraren Håkan Sundin hade gått till Sirius, och jag fick frågan om att spela centerhalv (kallas libero i dag). Det hade jag ju aldrig gjort tidigare, men jag kände direkt för den rollen. Det var inte samma press att alltid göra mål, det funkade också väldigt bra med sådana fantastiska backar som Kjell Englund och Erkki Rinne, säger Leif, som också poängterar att det fanns andra som kunde ta över målproduktionen – särskilt den store skarpskytten Pär Hedqvist – ”Pelle Dunka”.

Det blev ytterligare tre finaler, och två SM-guld, på slutet av 70-talet.

– Vi var så samspelat och visste exakt vad vi skulle göra, men 1983 fick jag nog av att förlora stora matcher mot Boltic. Sedan var jag tränare några få år, och ordförande i bandysektionen.

Leif Wasbergs följde också sonen Dennis – som blev högklassig målvakt – krokiga resa hem till Broberg via Gustavsberg och Sirius.

Han har heller aldrig släppt kontakten med klubben och följer noga Brobergs kamp för att hitta tillbaka på en högre nivå igen, det blir en och annan bekymrad rynka.

Inte minst den senaste säsongen då gulsvart med ett nödrop lyckades undvika att hamna i en gastkramade kvalserie för att hänga kvar i elitserien.

– Ja, det var en stor lättnad, så klart. Problemet är att det saknas ekonomiska muskler för att vara så mycket bättre, och otur med skador de senaste åren har inte gjort det lättare. Ett grundproblem är också svajigheten, de kan vara jättebra mot topplag som Villa med ha svårt mot sämre lag. Men jag sätter mitt hopp till att fler ungdomar är på väg nu sedan hallen kom till, säger Leif Wasberg, som också är engagerad i föreningen Gamla Brobergare som vid varje hemmamatch svarar för matservering till VIP-gäster i klubbstugan på Hällåsen.

Vi rundar av med en påtår, och jag hoppar att trycka igång jukeboxen – kanske är det inte alla på det lilla caféet som uppskattar Jive Bunny med Glenn Millers Orchestra.

Strax ska vi ta en sväng till andra sidan Söderhamnsån och till den historiska mark där Faxevallen låg, i dag fylls den av moderna bostäder i kvarteret med det givna namnet Dallas.

Då kommer jag ihåg den givna fråga jag glömt – hur känns det då att ta plats i bandyns Hall of fame?

– Jag känner bara en så stor glädje, ett fint kvitto på att man gjorde nåt bra i sin karriär. Samtidigt är det en stor överraskning, jag har inte haft en tanke på att det skulle vara aktuellt.

Den reaktionen är nog Leif ”Leffe” Wasberg rätt ensam om – en mästare på två fronter.

Nr 62 Leif Wasberg

Invald: 2024
Född: 1 mars 1945 i Söderhamn.
Bor: Söderhamn.
Klubbar i karriären: 1961-70 Brobergs IF, 1970-75 Edsbyns IF, 1975–83 Brobergs IF.
SM-guld: 4 (1963, 1964, 1976, 1977).
VM-guld: 0 (”Det var helt enkelt omöjligt att slå ryssarna på min tid”).
Kuriosa: Leif Wasberg gjorde totalt 239 mål i karriären, varva 218 under 15 säsonger i Broberg – men inget i sina åtta SM-finaler.